Det må så vara att kärnkraftsfrågan är kall, hård och teknisk. Den har ändå förmågan att riva upp känslor som få andra. Därför är det inte konstigt att den serie utspel som Kristdemokraterna och Moderaterna ägnat sig åt på senare tid vridit upp den politiska temperaturen flera grader. 

Vill de riva upp den knappt tre år gamla energiuppgörelsen? Det undrar misstänksamma socialdemokrater, miljö- och centerpartister. 

Ska man ta Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor på orden i den artikel de publicerar på onsdagens DN Debatt vill de dock inte lämna överenskommelsen, de vill uppdatera den. Och att de vill göra det är inte orimligt. Man får anta att det var just för att detta ska vara möjligt som partierna skrev in i överenskommelsen att en ”genomförandegrupp” ska mötas regelbundet för att följa upp den. 

Orimliga är heller inte de förändringar som ledarna för M och KD vill få till. Faktum är att deras huvudförslag bäst beskrivs som ett erkännande av hur verkligheten förhåller sig.

Energiuppgörelsen slår fast målet att 2040 ska 100 procent vara ”förnybar” elproduktion. För att det ska vara uppfyllt ska det sista kärnkraftsverket alltså vara avvecklat, även om det också konstateras att det inte handlar om ett stoppdatum för atomenergin. 

M och KD vill i stället ha målet 100 procent ”fossilfritt”. Det är ack så svårt att säga emot. 

Energiuppgörelsen gjordes på rekordfart därför att låga elpriser och höga skatter gjort kärnkraften olönsam. Vattenfall hade beslutat att stänga Ringhals 1 och 2, även 3 och 4 hängde löst, liksom reaktorerna i Forsmark och Oskarshamn. Överenskommelsen var en räddningsaktion av kärnkraften, därför att det på kort- och medellång sikt inte fanns förutsättningar att ersätta dess elproduktion på ett klimatvänligt och kostnadseffektivt sätt. 

Den blev lyckosam. Sedan fempartiuppgörelsen har kärnkraftsbolagen meddelat att de tänker genomföra de miljardinvesteringar som krävs för att Ringhals 3 och 4 samt reaktorerna i Forsmark och Oskarshamn ska kunna leverera el en bra bit in på 2040-talet. 

Varför ha ett mål som inte kommer att uppfyllas? Och som ingen vill ska nås?

Det gör man inte för att stänga dem i förtid. Varför ha ett mål som inte kommer att uppfyllas? Och som ingen vill ska nås? 

Även kravet att avvecklingen av Ringhals 1 och 2 ska ses över är lätt att sympatisera med. När de stängs försvinner en ordentlig bit av elproduktionen, samtidigt som efterfrågan lär öka i takt med att såväl transporter som industri ska bli fossilfria. 

Saken är bara den att Vattenfall tagit sitt beslut, och inte ser något skäl att ändra det, trots att den borttagna effektskatten redan ändrat de affärsmässiga förutsättningarna. 

Så länge ökningarna är små bör högre elpriser heller inte skapa panik. Det stärker lönsamheten i både kärnkraften och de förnyelsebara alternativen. Och skapar incitament för energieffektiviseringar hos industri och allmänhet. Så är det också bara en ”översikt” av förutsättningarna att driva vidare Ringhals 1 och 2 som M och KD vill ha.

Kravet på en ordentlig satsning på kärnkraftsforskning fordrar dock inga reservationer. Energikommissonens rapport noterar att det är svårt att göra prognoser mer än ett par decennier framåt. Vilken energimix vi kommer att ha efter 2040 är därför svårt att säga.

Ett är dock säkert: Vi vill ha så många fossilfria alternativ som möjligt att välja mellan – det bör inkludera den säkraste, billigaste och renaste kärnkraftstekniken.