Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 01:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/maja-hagerman-100-ar-gamla-ideer-om-rasrenhet-smutsar-ner-var-tid/

Ledare

Maja Hagerman: 100 år gamla idéer om rasrenhet smutsar ner vår tid

En av moskéerna i Christchurch som utsattes för ett terrorattentat. Foto: Vincent Yu

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskaps­journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Under mellankrigstiden var den exkluderande nationalismens idéer på väg in i svensk politiks finrum. Dit vill de igen. 

Rätta artikel

Så har ännu ett manifest dykt upp. I ”The great replacement” är det muslimer som måste stoppas från att ta över ”de vitas” land. Mannen som skrev det sköt för att döda i moskéerna i Christchurch på Nya Zeeland och han förklarade att det handlar om rening. Folket måste renas. Anders Behring Breivik ville först inte tillstå att han var nazist men för den som läste hans manifest – med elaborerade avelsidéer om arisk rasrenhet och planer på uppfödning av blonda och blåögda barn hos surrogatmödrar i Asien – blev det ändå uppenbart. 

Texterna kan avfärdas som meningslösa, skrivna av vettvillingar och psykiskt störda. Eller ses i ett annat ljus. Tankar har ju sin egen arkeologi. Med hjälp av idéer från äldre tider kan man förstå en del om vad som händer nu. För det är gamla föreställningar om folk och renhet – och motstånd mot demokrati – som dyker upp igen i vår tid. Ett tankegods, som länge varit undertryckt och utrensat, har revitaliserats och får ny spridning. 

För 100 år sedan befann sig Sverige på tröskeln till det demokratiska genombrottet. Då talade företrädare för högern om nationen som en kropp, en helhet. Så stark och djup var folkgemenskapen att någon allmän och lika rösträtt egentligen inte behövdes. Folkets bästa kunde uttolkas ändå, eftersom folket i grund och botten var en enhet, inte olikt ett slags levande organism. Det förklarade Rudolf Kjellén, nationalismens ledande ideolog, professor i statskunskap och riksdagsman för högern. 

Men den demokratiska revolutionen stod ändå för dörren. Och i själva verket insåg alla vilken sprängkraft som fanns i ”en man eller kvinna, en röst”. Underbetalda arbetares röster skulle snart väga lika tungt som rikas, inte bara i val till riksdagens andra kammare, som tidigare, utan även i kommunvalen och i första kammaren. Rösträkning efter inkomst skulle äntligen försvinna. Högern skulle inte längre kunna blockera samhällets förändring.

Det var på våren för exakt 100 år sedan riksdagen tog det första av de två beslut som krävdes för grundlagsändringen. Precis då öppnade även ”Svenska folktypsutställningen”. Budskapet där var att människor behövde förstå betydelsen av rasskillnader. Svenska folket presenterades där på våren 1919 som en fråga om kropp, enhetlighet och renhet. 

Det var en docent i rasbiologi vid Uppsala universitet som hade skapat utställningen – och denne Herman Lundborg har jag skrivit en bok om. Han spred varningsord: Rasbiologin visar att människor inte är likvärdiga. Å ena sidan finns högtstående folk och å andra sidan folk som inte håller måttet. Vissa har framtiden för sig medan andra är dömda att gå under. Människoraserna, deras konflikter och beblandningar, styr så gott som allt i världshistorien, förklarade han.

Tusentals besökare köade utanför Konstakademien i Stockholm. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle. Det man fick se när man kom in var ansikten, ansikten, ansikten. 700 fotografier på det som Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de rasblandade. 

För att Lundborg skulle få acceptans för sitt budskap var paketeringen viktig. Rasbiologin måste framstå som neutral, vetenskaplig.

Vissa personer som visades upp hade fått sina foton tagna med tvång, andra hade själva med stolthet lämnat in sina bilder. ”Genom en ingående kunskap om folkets rasstruktur skola vi efterhand sättas i stånd att vidta åtgärder, gående ut på förbättrandet eller åtminstone vidmakthållandet av dess (svenska folkets) rasbiologiska standard. I motsatt fall riskera vi en fortgående försämring”, förklarade Lundborg i skriften ”Degenerationsfaran”.

Styrande statsmän måste inse rasbiologins betydelse för nationens framtid. De borde ge tränade läkare tillåtelse att förbättra den svenska folkstocken och skydda samhället från degeneration. Genom att tillämpa ungefär samma metoder som användes inom modern djuravel och växtförädling.

För att Lundborg skulle få acceptans för sitt budskap var paketeringen viktig. Rasbiologin måste framstå som neutral, vetenskaplig. Så han dolde omsorgsfullt sina nazistiska sympatier, och lyckades så väl att han än en gång på Stockholmsutställningen 1930 kunde ställa ut hundratals bilder av befolkning i Sverige som indelad i olika ”raser”. Vissa naturligtvis med mer hemortsrätt i landet än andra. 

Men det var först när han närmade sig pensionen 1934 som han öppet hyllade Hitler och förkunnade att Sverige borde följa Nazitysklands exempel vad gällde upprensning bland ”rasfrämmande”.  Fram till dess hade det varit en glidande skala av omskrivningar och försiktig otydlighet kring det som var idéns kärna om folk, renhet, enhetlighet och motstånd mot demokrati.

I dag traderas samma tankar av högerextrema ultranationalister och de får vida spridning via internet. Målet är naturligtvis inte främst att inspirera enstaka vettvillingar att begå mord och terrorbrott. Det är ju att ta sig tillbaka in i samhällsdebatten. In i det etablissemang där föregångarna befann sig för 100 år sedan. Steg för steg verkar det också vara dit vi rör oss.