Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/maja-hagerman-300-ar-efter-sin-dod-kommer-karl-xii-ridande-pa-nationalismens-spokhast/

Ledare

Maja Hagerman: 300 år efter sin död kommer Karl XII ridande på nationalismens spökhäst

Foto: Magnus Hallgren

Den 30 november 1718 dog ”krigarkungen” i en löpgrav vid Fredrikstens fästning. Men i de svenska nationalisternas föreställningsvärld har han förblivit levande.

Rätta artikel

Gamla idéarv kastar långa skuggor som mörka silhuetter in i vår tid. För exakt 100 år sedan, i november 1918, var ett farligt skeende i rullning i Sverige. Det hade kunnat slå över i okontrollerat våld, kanske revolution, inbördeskrig eller ett reaktionärt kuppförsök. Men i stället ledde det till att allmän rösträtt för både kvinnor och män kunde införas till slut.

Kampen för demokrati hade redan pågått länge, flera reformförslag hade lagts fram och de hade blockerats gång på gång. Högerns ställning var stark och motståndet mot allmän rösträtt var särskilt mäktigt i riksdagens första kammare. I Norge hade kvinnlig rösträtt införts 1913 och i Danmark 1915, men i Sverige stod det still.

Samtidigt var detta svåra tider med brist på mat i slutet av första världskriget, hungerkravaller och protester mot ransonerade livsmedel. Revolutionsstämning rådde i omvärlden. I Ryssland hade tsaren störtats. I Finland hade inbördeskrig utbrutit. Stormakten Österrike-Ungern hade imploderat. Även den tyske kejsaren hade tvingats abdikera i krigets slutskede.

Men här hemma var det högerns ständiga nej som höll på att få bägaren att rinna över. Motståndet mot en jämlik rösträtt, ”en man en röst”, och rösträtt även för kvinnor verkade orubbligt. I mitten av november 1918 hade stämningen blivit så uppskruvad att Gustaf V befarade att monarkin var hotad.

Kungen hade väskan packad och regeringen bedömde att varken trupper inom armén eller marinen riktigt gick att lita på längre. Folkmassor samlades på Norra Bantorget när Socialdemokraterna kallade till fredlig demonstration mot livsmedelsbristen. Men Vänstersocialisterna bjöd in till ”revolutionsfest”, talade om proletariatets diktatur och att våld inte kunde uteslutas. Per T Ohlsson har beskrivit det dramatiska skeendet dag för dag i boken ”1918. Året då Sverige blev Sverige”.

Jimmie Åkesson och andra i SD:s ledning samlades vid en staty i Lund, just den 30 november, för att hylla det ”äktsvenska”

Just då i november, när läget höll på att bli riktigt okontrollerat och våldsamt, lyckades den liberale statsministern Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler, tvinga fram en förändring. Demokratins genombrott forcerades fram genom att högern tvingades in i ett hörn och konfronterades med de krafter som annars kunde ta över om man inte gav upp. Nu måste det förhatliga inkomststrecket bort, det som hindrade fattiga från att rösta i kommunala val och gav fler röster åt de rika. Kvinnor måste också få rösträtt. Till sist var saken avgjord. Det formella beslutet att påbörja en grundlagsförändring fattades i riksdagen den 17 december 1918.

Men det är en annan händelse i slutet av november 1918 som just nu har fångat min uppmärksamhet. På biblioteket har jag hittat en skrift av Rudolf Kjellén, välkänd debattör, professor i statskunskap och riksdagsman för högern. Kjellén var den svenska nationalismens stora ideolog. Han brukade förklara att nationen kan liknas vid en levande kropp, ett djur eller en människa.

Nationen är som en personlighet, ett väsen som föds och utvecklas av egen inre kraft. Även Sverige kan man uppfatta som en sådan egen livsform som genom historien har utmejslat sig själv. Han förklarade att det var därför högern var emot allmän och lika rösträtt. Det var ett försvar för det gamla samhället, i dess naturliga självbevarelsekamp mot demokratin.

Den 30 november 1918, just när demokratin stod på tröskeln, skulle även 200-årsminnet av Karl XII:s död högtidligen firas. I skriften jag har hittat finns ett tal som Rudolf Kjellén då höll om svenska folket och minnet av krigarkungen. Återigen liknade han folket vid en kropp. Den här gången var det en hästkropp. Kungen var ryttaren. De två var ett under ritten. Men när kungen dog rusade hästen herrelös vidare i vild förvirring. Minneskulten kring krigarkungen handlade därför om en helig, högre idé: plikten mot nationen. Den var ett uttryck för vårt kollektiva psyke: ”Ty i hjärtats innersta djup är svenska folket sig likt genom tiderna”, sade Kjellén.

Den 30 november infaller 300-årsdagen av Karl XII:s död. Då kan Jimmie Åkesson och andra i SD:s ledning dra sig till minnes de gråkalla höstar i början av 2000-talet då de samlades vid en staty i Lund, just den 30 november, för att hylla det ”äktsvenska” i en mystisk Kjellénsk mening och deklamera en dikt om krigarkungen med de väldiga, misslyckade krigstågen. Kjelléns texter om nation och nationalism läses på nytt i dag i studiecirklar om konservatism, och han uppmärksammas på nazistiska eller SD-vänliga sajter och bloggar.

Just ordet ”nation” vill SD lägga beslag på och ge en annan innebörd än det brukar ha. Partiet vill att vi börjar skilja på ett juridiskt medborgarskap och en djupare, betydligt mer svårfångad mystisk tillhörighet i ”nationen”. Ett nytt homogent Sverige ska skapas där svenskarna ska göras om och mer enhetliga, som ett folk. Omprogrammeringen ska ske inte minst med hjälp av kulturpolitik.

Den som anar att detta har föga med demokrati att göra, har förmodligen rätt. Det är en gammal skugga som kastas rakt in i vår tid från rösträttskampens dagar.

Maja Hagerman är författare, vetenskaps­journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.