Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 06:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/maja-hagerman-arbetarrorelsens-historia-haller-pa-att-ga-forlorad-och-ingen-gor-motstand/

Ledare

Maja Hagerman: Arbetarrörelsens historia håller på att gå förlorad – och ingen gör motstånd

Jimmie Åkesson. Foto: Lisa Mattisson

Det pågår en kamp om hur man ska beskriva vårt lands historia. Men att konflikten skulle handla om midsommarfirande och dalahästar är en missbedömning – det är arbetarrörelsens minnen man gör upp om.

Maja Hagerman är författare, vetenskaps­journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Arbeten förändras. Yrken kommer och går. Ett yrke som fanns förr kallades kontorsmaskinmekaniker. Det gick ut på att resa runt på företagen och byta färgband och polera tangenter på de oräkneliga mekaniska skrivmaskiner och räknemaskiner som då höll snurr på arbetsplatserna. På företagen fanns skrivcentraler i stora salar där maskinskriverskor satt i rad och knattrade. Lågt rankade och uselt betalda, kopierade de dokument med två karbonpapper mellan arken. Det blev tre kopior av varje sida.  

I den nya boken ”Vi drack vårt kaffe på toaletten” minns ett sådant så kallat skrivbiträde att hennes lön knappt räckte till att betala både hyra av ett litet rum och mat att värma på den enda kokplattan. Kafferast fick hon inte heller ha på jobbet. Så hon och kollegorna möttes i smyg inne på damtoan för att packa upp sitt medhavda fika med smörgås. Till jul lade de en duk över elementet och tände ett stearinljus vid sitt julfika inne på toan. Det är en rätt talande bild från svenskt arbetsliv på 1960-talet.

Den och andra berättelser om arbete i förändring har samlats in av Arbetets museum och Liv i Sverige. Det senare är en förening som ger ut livsberättelser skrivna av vanliga människor i vad man kallar doldisarnas egen bokserie. Detta är ett ovanligt projekt.

Historien om vanliga människors arbete och kamp för bättre villkor är annars rätt osynlig. Företag ger visserligen gärna ut påkostade bilderböcker om sin historia, men då mest för att blåsa liv i minnet av driftiga ledarfigurer och berätta om entreprenörer och bolagsgrundare. Fackföreningsrörelsen gör också skrifter om sin historia ibland, som då en avdelning fyller 100 år. Men det blir ofta trista redogörelser som pliktskyldigt följer gamla buntar med mötesprotokoll i kronologisk ordning. Inget spännande språk, inga överraskande perspektiv, ingen livfullhet, ingen god berättelse. 

Varför är det så? Jämför de påkostade, eleganta webbplatser om företagshistoria som finns online, bizstories.se och näringslivshistoria.se, där företagens historia presenteras som en strategisk tillgång. Man talar där om att använda historiens kraft i så kallad ”history marketing”. På IF Metalls och Pappersindustriarbetareförbundets hemsidor finns inga liknande intressanta berättelser. Förgäves letar man efter gamla foton och det som numera kallas storytelling, berörande inblickar i enskilda människoöden eller spännande skildringar av stora skeenden och dramatiska avgörande ögonblick. Och än värre: även i Nationalencyklopedin finns chockerande lite att läsa om fackföreningarnas historia. Likadant är det faktiskt på Wikipedia. 

Den försvunna historien märks också i det nu pågående demokratijubileet. När 100-årsminnet av införandet av allmän och lika rösträtt i Sverige firas hörs knappt ett ord om de breda folkrörelsernas betydelse. Hur viktigt det var att uselt avlönade arbetare i slutet av 1800-talet fostrades och tränade sig inom nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, för att så småningom ge sig in i politiken och faktiskt kräva sin rätt. Den del av rösträttsreformen som i praktiken öppnade för det socialdemokratiska partiets väg mot makten – borttagandet av rösträkning efter inkomst – uppmärksammas knappt alls. 

I dag sägs det att det pågår en dragkamp om vår historia och vårt kulturarv. Men vad jag kan se handlar den inte först och främst om dalahästar eller firandet av midsommar, utan om arvet efter folkrörelsernas Sverige och framför allt om minnet av arbetarrörelsen.

Gång på gång hävdar Jimmie Åkesson i tal och skrifter att han är Per Albins verklige arvtagare, den som ska återupprätta folkhemmet.

Svensk identitet var under lång tid starkt förknippad med folkhemmet. Ja, många skulle nog fortfarande nämna socialdemokratins samhällsbygge under 1900-talet som något typiskt svenskt. Det är därför de högerextrema ultranationalisterna vill skapa en brytning just där. Slå in en kil mellan socialdemokratin och den gamla svenska identiteten. Målmedvetet går de in för att förvanska historien längs denna strategiskt valda huvudlinje. De arbetar för att förändra innebörden i ordet nation och få begreppet folkhem att byta betydelse. 

Gång på gång hävdar Jimmie Åkesson i tal och skrifter att han är Per Albins verklige arvtagare, den som ska återupprätta folkhemmet. Samtidigt, i annonser i Stockholms tunnelbana, ”brunsmetade” man nyligen socialdemokratin genom att insinuera att partiet villigt samarbetade med Nazityskland. I en förvriden nästan två timmar lång historisk dokumentärfilm, som nu har över 636.000 visningar på Youtube, påstås att SAP bar upp rasbiologin (fastän det var män med starka nazisympatier som var de drivande).  

Vad händer om människor faktiskt börjar tro på allt det där? 

Om man ser det som nu pågår i ljuset av arbetarrörelsens egen oförmåga att berätta sin historia på ett levande och intressant sätt, blir det problematiskt. Det handlar ju faktiskt – långt bortom dagens partistrider – om en bärande del av vårt kulturarv.

Maskinskriverskorna som oroade sig för att bli upptäckta av städerskan när de gömde sig med sitt fika inne på toa, levde trots allt i ett Sverige som inte är så länge sedan.