Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 04:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/maja-hagerman-nar-sd-far-som-de-vill-kommer-ordet-populism-ha-spelat-ut-sin-roll/

Ledare

Maja Hagerman: När SD får som de vill kommer ordet populism ha spelat ut sin roll

Barack Obama. Foto: Pablo Martinez Monsivais/AP

Den som söker efter en tydlig definition av begreppet populism kommer snart att gå vilse. Men att det, som i Sverige, ska betraktas som något negativt är långt ifrån självklart.

KOLUMNEN. Maja Hagerman är författare, vetenskaps­journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Jag söker efter ordet ”populism” i Svenska Akademiens ordbok, uppslagsverket om ordens historia på svenska. Men det finns inte där. I stället stöter jag på ”populion”, ett ord jag aldrig hört förut. Nå, populism används flitigt som tillhygge i debatten. Men tydligen fanns inte ordet i svenskan på 1950-talet, när ordbokens P-del trycktes.

Nya ord kommer in i språket. De benämner världen. Men sätter inte bara ord på sådant som ”redan finns”. De omskapar också. 

Populismordet är kraftfullt och undanglidande. Å ena sidan ett skällsord i politiken och å andra sidan ett analytiskt begrepp i statsvetenskapen, med lite olika betydelser hos olika forskare. Ordet har vaga kanter och väldig flexibilitet. Och det tycks vara just det som gör det potent och användbart – för skilda syften. Det kan vara kritiskt och nedsättande. Och samtidigt positivt. En bra självdefinition för den som önskar sig en attraktiv rebellisk identitet och ett skydd mot att bli hopföst med ”etablissemanget”. Det är ett begrepp som kan få folket (populisterna) att enas mot eliten.

Ordets hala konsistens är alltså själva förutsättningen för dess vida användning. Det har också en intressant historia. Ibland har populism betytt att lyssna till folket utan att ta ställning till den ideologiska höger-vänsterskalan. Då har den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet på 1980-talet kallats för en populistisk rörelse, och De gröna efter Tjernobyl kallats miljöpopulister. Men ordet har inte bara haft olika betydelser i olika tider utan även betytt olika saker på ömse sidor om Atlanten. I USA fanns i slutet av 1800-talet en populismrörelse som stred för demokrati och rösträtt. Så när Barack Obama år 2016 kallade sig själv populist var det den han tänkte på. Inför en grupp samlade journalister sa han till och med att han var en bättre och mycket mer lyhörd populist, än någonsin Trump. 

I Sverige kommer det mångtydiga p-ordet kanske i efterhand att dateras som typiskt 2010-tal.

I Europa har ordet med tiden fått andra betydelser (som även glidit över in i amerikanskan). Här har det använts som en motsats till liberalism. Ett sätt att inom statsvetenskapen skilja mellan en liberal demokratisyn och en populistisk syn på demokrati. Därför har p-ordet sedan 1980-talet i Frankrike använts om Nationella fronten och i Tyskland har nazister och neonazister enligt samma logik blivit benämnda populister.

I medierna blev den användningen av ordet snabbt anammad, eftersom den också löste ett annat problem. Hjälpte journalister att slippa fatta svåra beslut om hur en framväxande rasism, fascism eller nynazism skulle benämnas. Populismordet var mjukt, det lät neutralt. Det visade sig till och med acceptabelt som etikett för många som fick den. 

Anton Jäger, historiker i Cambridge, har skrivit om den här märkliga förändringsprocessen i ”The myth of populism” och han frågar om inte forskare här har anledning till självrannsakan. 

Extremhögern fick snabbt upp ögonen för ordets möjligheter. Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen förkunnade stolt: ja visst, han var populist, om man med ordet menar någon som respekterar folkopinionen. Populismen som begrepp och verktyg skulle bli viktigt i ultranationalisternas framryckning. Och på något sätt verkade forskningen om populismen och det utpekade, breda populistiska fältet också bekräfta varandra. Begreppen började bidra till att forma objekten de gav sig ut för att observera. Forskare beskrev en hypotetisk världsvid trend där de tänkte sig att en globalistisk våg skulle följas av en annan populistisk våg, varpå de som utpekats som populister också själva började beskriva det så. På sitt eget vis. 

Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare i 20 år, hämtade ur pågående populismforskning en viss definition av vad han tyckte att populismen skulle vara, och skrev en masteruppsats i statsvetenskap. Sedan tog han in begreppet i partiprogrammet och definierade populismen som sin ideologi. På plats i parlamentet 2003 tog han snabbt kontroll över begreppet och gav det sin definition: Populismen är baslinjen i försvaret av folket.

Historikern Ainur Elmgren i Helsingfors har dock lagt märke till att när Sannfinländarna väl hade vuxit till att bli ett av Finlands största partier verkade de inte behöva ordet längre. I dag förlitar sig rörelsen på att dess verkliga ideologi – den konservativa, essentiella kulturnationalismen, där samhället ska genomsyras av etnisk likhet och kulturell homogenitet – är så accepterad att den har egen dragningskraft. Populism som omskrivning behövs inte längre. 

I Sverige kommer det mångtydiga p-ordet kanske i efterhand att dateras som typiskt 2010-tal. När Sverigedemokraterna väl blivit den dominerande kraften i ett konservativt och ultranationalistiskt block kommer det märkliga geléordet att ha spelat ut sin roll. Då är det politiska landskapet redan omritat. 

Men ordet ”populion”, har det framtiden för sig? Det låter som om det betyder något mellan opinion och populär. Men ordboken anger att det är ett medikament. En salva man kokar av knoppar från poppelträd.