Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/man-far-aldrig-ge-terrorister-det-de-vill-ha/

Ledare

Man får aldrig ge terrorister det de vill ha

Sörjande efter massakern i El Paso. Foto: Mario Tama/AFP

DN 6/8 2019. Vågen av masskjutningar beror på många saker, men ytterst handlar det om vem gärningsmannen önskar vara.

Masskjutning, kallas det när någon öppnar eld och träffar minst fyra civila. Och USA utmärker sig något exceptionellt: Bara i lördags begicks där två massakrer inom loppet av några få timmar. Det är ungefär vad världens andra länder kommer upp i på ett helt år. Men i USA står räkneverket nu på 251 terrordåd av det här slaget – hittills år 2019.

Hur ska man då förstå den här vågen av massmord? Vad driver gärningsmännen? En förutsättning för att kunna analysera, och därmed bekämpa, fenomenet är att vara tydlig med vad det handlar om.

De är inte ensamvargar, utan radikaliserade personer som är ideologiskt motiverade, som använder våldet som politiskt vapen.

Terrorister har på många sätt mycket gemensamt med varandra, även om de skenbart ofta utgör varandras motsatser och betraktar varandra som fiender. 

De är män. Unga eller medelålders. De känner sig förföljda, tror sig vara särskilt berättigade, förmer, samtidigt som de har svårt att relatera till andra. Ofta håller de till i internets utkanter, på darknet, det mörka nätet, eller åtminstone det grådunkla, i fora som 8chan. 

På dessa plattformar är det högt i tak för det låga takets mentalitet: för hat mot kvinnor, invandrare, muslimer, icke-muslimer, vad som nu är just den specifika grupperingens utvalda motståndare, och så – alltid – mot liberal demokrati. 

Man kan säga och göra vad man vill, utan att riskera utfrysning eller avstängning. Tvärtom: extremism ger hög status. Användarna hetsar varandra, mot de tänkta andra.

Även om vissa av dem sedan står ensamma i stunden då de kramar avtryckaren så befinner de sig alltså likväl i ett sammanhang. De är inte ensamvargar, utan radikaliserade personer som är ideologiskt motiverade, som använder våldet som politiskt vapen.

Men medan islamistiska terrordåd ses som de allvarliga politiska mord de är, tenderar vitmaktterrorismen att framhållas som isolerade tragedier. Detta trots att det finns tydliga kopplingar mellan vitmaktmiljöns gärningsmän och att de ofta refererar till varandra, till andra dåd i USA såväl som Norge, Italien, Sverige och Storbritannien, som New York Times visat i en utförlig kartläggning.

Just därför är det så allvarligt att USA:s främste makthavare, president Donald Trump, har som aktiv strategi att skapa polarisering och splittring, att elda på rasistiska stämningar, att utmåla vissa människor som nationens fiender.  

Man kan också med rätta framhålla USA:s extremt avslappnade vapenlagar som ett problem. I stort sett vem som helst kan köpa föremål vars enda syfte är att skada och döda. Det är självklart ett skäl till de många masskjutningarna i USA: utan vapen, ingen skjutning. 

Men presidentens cyniska populism och tillgången till vapen är trots allt bara bidragande orsaker, de är inte motivet. Svaret på frågan om varför sitter inne i gärningsmännens huvud. Masskjutningar är alltid ett statement för dem, som på ytan kan bero på alla möjliga saker, men som ytterst handlar om vem de önskar vara. 

Man får aldrig förhandla med terrorister, aldrig ge dem det de vill ha. Därför ska vi i möjligaste mån vägra dem den personliga uppmärksamhet de så hett suktar efter. Låta bli att sprida deras förvirrade manifest och fåfänga, noggrant utvalda foton. Vägra upphöja dem till de myter de försöker förvandla sig till.

De är massmördare, varken mer eller mindre. Och det sammanhang i vilket de verkar utgör ett konkret hot mot både den liberala demokratin och mot medborgarna.