Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/man-kan-ju-alltid-onska-ett-gott-nytt-ar-for-demokratin/

Ledare

Liberaler mot konservativa: Nu blir gamla konflikter som nya

Farkosten bräcklig. Hoten allt fler.
Farkosten bräcklig. Hoten allt fler.

DN 31/12 2018.  Erik Gustaf Geijers klassiska nyårsdikt om avfallet från konservatism till liberalism har fått förnyad aktualitet.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Landshövdingen i Uppsala, Robert Fredrik von Kraemer, höll nyårsmiddag på slottet. Vid bordet satt stadens stora kulturpersonlighet, Erik Gustaf Geijer. Tidens laddade frågor diskuterades.

När han kom hem efter middagens skrev och tonsatte Geijer en kort dikt som han dedicerade till en av diskussionsdeltagarna vid middagen, vännen och kompositören Adolf Fredrik Lindblad.

Den bara sexradiga dikten, ”På nyårsdagen 1838”, är ofta citerad. Det gäller särskilt de två inledande raderna: ”Ensam i bräcklig farkost vågar / Seglaren sig på det vida hav”. Det var inte Fyrisån Geijer syftade på, utan de nya politiska farvatten han nu gjort till sina.

Det år som just börjat, 1838, var året för hans ”avfall”. Geijer var inte enbart skald och tonsättare, utan också en man i staten, professor i historia vid Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademien. Han hade under lång tid varit en av den svenska konservatismens intellektuella förgrundsfigurer. Nu, vid 54 års ålder, trädde han fram som radikal, "avföll" till liberalismen.

Det är fruktan, men också förväntan, inför följderna som kommer till uttryck i dikten. Det förstnämnda, oron, gällde inte bara liberalismens friställda individ i största allmänhet utan också Geijer personligen. Han visste att vänner och kollegor skulle se honom som en förrädare, att han riskerade att bli just ensam.

Några av de konservativa före detta meningsfränderna valde också att förklara hans sidbyte som ett symtom på galenskap, bokstavligen. Argument för den diagnosen levererades av en professor i medicin vid Uppsala universitet, Israel Hwasser. ”På filosofisk väg /.../hade han kommit fram till att liberalism berodde på en förslappning i hjärnan", berättar Anders Ehnmark i sin Geijerbok "Minnets hemlighet".

I själva verket var Erik Gustaf Geijers kontakt med verkligheten bättre än de flestas. Han var en sociologisk seismograf och registrerade de skalv som fick de europeiska samhällena att skaka: industrialiseringen, proletariseringen av landsbygdsbefolkningen, borgarklassens växande ekonomiska makt och därmed sammanhängande krav på politiskt inflytande..

Avfallet är hans svar på frågan: Hur ser den samhällsordning ut som kan härbärgera alla dessa nya konflikter? De gamla feodala föreställningarna om föregivet naturgivna lojaliteter var överspelade. Det moderna samhälle Geijer anade konturerna av konstituerades i stället av myndiga medborgare redo att ta ansvar både för sitt eget öde och de gemensamma angelägenheterna. Eller som Ehnmark formulerar den slutsats Geijer drar: ”Skrån, stånd och korporationer hör inte till den moderna tiden /.../ De var enighetens former, bra för sin tid, men nu behövs oenighetens former, som är demokratin.”

Som på Geijers tid är det konflikten mellan konservatism och liberalism som dominerar den politiska debatten

Inför nyårsaftonen 2017 skrev Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson en artikel som tog sin utgångspunkt i Geijers dikt om den ensamme seglaren i den bräckliga farkosten. Hon förutspådde att den kommande valrörelsen inte skulle följa de traditionella svenska mönstren, att andra frågor än de ekonomiska höger-vänster-konflikterna skulle göra navigationen svårare än vanligt för de politiska partierna.

Spådomen besannades. På nyårsdagen kommer vi att kunna konstatera att Sverige ännu inte fått någon regering trots att valet hölls redan förra året. Återigen är det, som på Geijers tid, konflikten mellan konservatism och liberalism som definierar och dominerar den politiska debatten, får känslorna att svalla och gamla vänskaper att gå i kvav.

Moderaterna, under Fredrik Reinfeldt det stora allmänborgerliga partiet, riskerar nu att med Kristdemokraterna som jolle och Jimmie Åkesson som lots tvingas söka "konservativ" nödhamn, medan de liberala partierna, C och L, tvekar om de ska våga segla i konvoj med Socialdemokraterna. Vill det sig illa kapsejsar regeringsbildningen och vi får ett extraval som kan resultera i att centrum i svensk politik utplånas, eller i alla fall kraftigt försvagas.

Och det blåser oroväckande inte bara över det svenska innanhavet. Klimatkrisen med dess skogsbränder och smältande glaciärer utgör fonden för en accelererande global kris också för demokratin.  Den "samhällsform" som Geijer på 1830-talet förstod hade gjort sitt, feodalismen, gör nu comeback på bred front i form av fantasier om homogena samhällen som hålls samman av lojalitetsbanden mellan ett enat folk och en stark ledare.

Bräcklig farkost? Jo, tack. Men kanske just därför känns det extra viktigt att i år önska ”Gott nytt år!” Önska kan man ju alltid.