Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-07 04:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/manga-vansinnesdad-skulle-ga-att-forhindra/

Ledare

Många vansinnesdåd skulle gå att förhindra

Illustration: Magnus Bard

DN 20/11 2019. Idén att svårt psykiskt sjuka helst ska leva ute i samhället är god, men är uppenbart formulerad utifrån en frisk människas önskemål och förutsättningar. Detta har lett till misär.

Natten till förra söndagen misshandlades en 25-årig kvinna svårt med en planka vid en busshållplats i Malmö. Hon och förövaren, en 21-årig man, kände inte varandra sedan tidigare, detta var vad som i folkmun brukar kallas ett vansinnesdåd. Sådana är ovanliga. Men de skulle många gånger gå att förhindra.

Vad gäller 21-åringen uppges han ha en psykossjukdom och därtill missbruksproblem. 2018 var han tvångsinlagd i ett halvår, efter att ha attackerat sin egen familj med en slägga. Han kom hem förra fredagen, och först vågade hans mor inte släppa in honom. Sedan gjorde hon det ändå, men låste in sig och barnen i sovrummet. Därutanför gick han runt och pratade och skrattade för sig själv. Familjen ringde polisen, som kom förbi, konstaterade att han inte var hotfull och åkte därifrån.

”Vi ville att de skulle ta med sig honom. Ingen människa ska vara ute på gatorna i det skick han var i fredags sa vi då”, berättar familjen för Sydsvenskan (15/11). Dagen därpå, på lördagen, tog mamman med sig barnen hem till en anhörig, eftersom de alltjämt var rädda för 21-åringen. Därifrån ringde de psykakuten. De hänvisades till NIP-teamet, för nyinsjuknade i psykos, men detta team hade helgstängt (!). Familjen råddes därför att kontakta polisen.

Psykisk sjukdom sorterar under vården. Men många psykiskt sjuka bedövar sinnet med droger, och det är socialtjänstens domän. Är de utåtagerande blir det polissak. Därmed blir de ingens och allas ansvar, och det är blott alltför lätt att trilla ur karusellen. Få har ork att klamra sig fast.

Enligt Socialstyrelsen skulle en fjärdedel av alla hemlösa i själva verket vara i behov av psykiatrisk vård. Men så ihållande stöd som många behöver är svårt att få. 1995 genomfördes nämligen Psykiatrireformen, som syftade till att ingen längre skulle gömmas undan på institution. Nu skulle alla ut i samhället och integreras in i ett liv i frihet. 

Tanken var god, men också uppenbart formulerad utifrån en frisk människas önskemål och förutsättningar: Inte skulle väl jag själv vilja bo på institution? Då ska ingen annan heller behöva göra det. Fortfarande är perspektivet på psykiskt sjuka den friskas. De som inte klarar att leva själva, utanför vårdanstalterna, som inte tar sina mediciner och går ned sig behandlas inte som funktionsnedsatta utan som misskötsamma. Till slut återstår bara gatan. 

Tanken var god, men också uppenbart formulerad utifrån en frisk människas önskemål och förutsättningar: Inte skulle väl jag själv vilja bo på institution?

Detta har lett till enorm misär för många, och till ett ofattbart lidande. Också för familjen och omvärlden, som i fallet med 21-åringen. Hans egen familj har varit livrädd för honom, och han har nu misshandlat en för honom främmande ung kvinna grovt.

De gamla tidernas institutioner var ofta inhumana. Långt in i mitten av förra seklet betraktades patienterna inte som fullvärdiga människor. Det experimenterades med dem, de torterades, lobotomerades och skyfflades efter sin död ned i anonyma gravar som märktes med ett litet kors. Allt är bättre än den långa, mörka eran.

Det betyder inte att dagens vård är bra. Fortfarande saknas förståelsen för vad psykisk sjukdom innebär. Ända sedan införandet av Ädelreformerna, som Psykiatrireformen var en del av, har man kunnat konstatera att detta fungerade för många, men inte alls för somliga. För en del är friheten inte frihet. Och för dem måste man kunna erbjuda omfattande vård. I vissa fall livslång.