Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 17:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/margit-silberstein-den-svara-fragan-aterstar-for-lofven-vad-ar-en-socialdemokrat/

Ledare

Margit Silberstein: Den svåra frågan återstår för Löfven – vad är en socialdemokrat?

En börda för finansministern. Foto: Lotta Härdelin

Det är ingen lätt uppgift att genomföra en politik man säger sig avsky. Gudrun Schyman lyckades bättre än Magdalena Andersson.

KOLUMNEN. Margit Silberstein är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Politik är att slåss för vad man tror på, det som ska göra världen bättre. Sedan är det en annan femma att kampen ofta slutar i en kompromiss, som kan förefalla lite grå. Det tuggar politikerna i sig, trösten är att medelvägen ändå leder i rätt riktning. Men hur är det att genomdriva politik som man avskyr, som enligt alla ideologiska rättesnören välter själva fundamentet i det man står för? 

Åsa Romson grät. För flyktingarna. För svikna ideal och en krossad självbild. Murar skulle ju rivas, inte resas. Det var på något sätt sympatiskt, så mänskligt. Men det är inte självklart att väljarna låter sig bevekas av tårar, av politiker som gråter för att de gör något de inte vill – men gör det ändå. 

Magdalena Anderssons ögon tåras inte över värnskatten. Hon blir i stället irriterad när journalister trycker upp henne mot väggen med frågor om varför hon gör rika mäns liv ännu behagligare, i alla fall vad pengar beträffar. Och att avståndet mellan de besuttna och de mindre bemedlade växer. Eller klyftorna – ett skäl till att Magdalena Andersson blev politiker var att bekämpa ojämlikheten. 

Men vi sänker skatten för våra pensionärer, kontrar finansministern. Hon säger genomgående ”våra pensionärer” – de ska hedras för att de har byggt upp det här landet. Varför denna paternalism och detta förminskande genitivkasus? Jag är inte någons pensionär! Många har byggt Sverige, andra har kanske inte varit några föredömen. Pensionärer stöps inte i samma form. En födelsedag innebär inte en metamorfos som gör pensionären identisk med alla andra av motsvarande årgång. 

I övrigt hanterar Magdalena Andersson traumat värnskatten genom avståndstagande och att lägga skulden på Liberalerna för att hon måste sänka skatten för de rikaste.

Finansministern säger genomgående ”våra pensionärer”. Jag är inte någons pensionär!

Det är just värnskatten som Socialdemokraterna och Magdalena Andersson självmant tar upp som pestsmittad politik. Anfall är bästa försvar. Det är en svår balansakt att både sjösätta och sänka på en och samma gång. Förändringen av arbetsrätten – som rubbar maktförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare – är ingen bagatell för en socialdemokrat, men den talas det inte så mycket om just nu. Kanske för att Socialdemokraterna sätter sitt hopp till att arbetsmarknadens parter ska reda ut saken på egen hand. 

Det var arbetsrätten som fick en av Moderaternas ledamöter att lämna riksdagen inför valet 2006. Patrik Norinder, som var ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, kunde inte se sig själv i spegeln om han plötsligt skulle försöka övertyga andra om en helt annan politik än den han stått för innan Fredrik Reinfeldt gjorde om Moderaterna till Nya Arbetarpartiet. Före Reinfeldteran hade Patrik Norinder agiterat på gator och torg mot fackets makt, som han såg som ett strupgrepp på arbetsgivarnas handlingsfrihet. Det satt i ryggmärgen. 

Så kom Fredrik Reinfeldt och med honom en identitetschock för alla moderater som i hela sitt politiska liv sett LO som fienden. Reinfeldt dirigerade fram en sorts vänskap med facket och det nya förhållningssättet berättade han inte om på ett partimöte utan i LO-tidningen. Patrik Norinder blev portalfiguren för motståndet mot den förändring som Moderaterna genomgick. Men de flesta som kände som Patrik Norinder knöt näven i fickan, och det gick ju länge bra för Nya Moderaterna. Men när Reinfeldt avgått kom handen upp och det märktes att den varit hårt knuten. 

Det går förstås inte att jämföra Nya Moderaternas förändring med Socialdemokraternas våndor kring den budget som regeringen lagt fram tillsammans med Centern och Liberalerna, men en gemensam nämnare är att göra våld på sig själv och det man står för. 

Gudrun Schyman hade en kaxigt obekymrad strategi när hon och Vänstern samarbetade med Göran Persson om budgeten i anslutning till saneringsåren på 90-talet. Helt skamlöst, tyckte Persson, reste hon land och rike runt och besökte facket på olika arbetsplatser, där hon baktalade det i budgeten hon ogillade och hyllade det hon såg som Vänsterns förtjänst. Gudrun Schyman lockade till sig många LO-medlemmar, samtidigt som Göran Persson var på kant med LO – som han till och med kallat ett särintresse. 

Jag tänker inte administrera en borgerlig budget, lovade Stefan Löfven efter att Sverigedemokraterna i december 2014 röstat på Alliansens budgetmotion så att regeringens budget föll. Stefan Löfven blev trots allt tvungen att regera på alliansbudgeten de kommande fyra månaderna. I dag gäller ju regeringens budget, men den har ett innehåll som ingen socialdemokrat egentligen vill administrera. 

Vad ska Stefan Löfven göra? Han ville bli kvar i Rosenbad, hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande, hålla Ulf Kristersson från statsministerposten och se hur Alliansen blev till skärvor. En av prislapparna är att ge ”våra rika män” påfyllning i plånboken. Och Sverige kan inte styras med tårar. Men det som sker tär på förtroendet. Med vilken retorik kan en socialdemokrat framöver med trovärdighet angripa klyftorna? Det som ska ligga i socialdemokratins gener? Väljarna kan börja undra: Vad är egentligen en socialdemokrat?