Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-10-21 23:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/margit-silberstein-vem-forsokte-kristersson-lura/

Ledare

Margit Silberstein: Vem försökte Kristersson lura?

Dödsdömd trevare.
Dödsdömd trevare. Foto: Anna-Karin Nilsson/EXP/TT

Vem var det Ulf Kristersson försökte övertyga att det var på allvar att Stefan Löfven skulle malas ner och tacka ja till att bli Alliansens stödparti? Sig själv eller omvärlden? 

Margit Silberstein
Rätta artikel

Det var en overklig föreställning. Ulf Kristersson sökte stöd hos ett parti som gång på gång talat klartext i lysande neon: Glöm det! Något som Kristersson måste ha förstått hela tiden, redan före valet. Självbedrägeri? Spel för galleriet? Kanske lite av båda delarna. Och Annie Lööf fyller på med att Kristersson inte ansträngt sig tillräckligt. 

Livslögnen och självbedrägeriet är grannar med dagdrömmen. Vi behöver dem emellanåt, en flykt, när verkligheten är svårhanterlig. Litteraturen och dramatiken är full av den sortens illusioner och villfarelser. En av mina favoritpjäser, Arthur Millers ”En handelsresandes död”, spinner en tät väv kring livslögnen. Huvudpersonen, Willy Loman, drar in hela sin omgivning i den, när han klamrar sig fast vid drömmar, som inte rymmer de krassa realiteterna.

Ibsens ”Vildanden”, berättelsen som födde själva begreppet livslögn, kretsar kring temat om huruvida människor får det bättre eller sämre om obehagliga sanningar kommer fram. ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan ifrån denne”, är en av pjäsens kända repliker.   

Den allra mest hjärtskärande historien på temat livslögn är kanske Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien” om torparen Jan i Skrolycka och den över allt annat älskade dottern Klara Fina. Hon flyttar till Stockholm och hör aldrig av sig. Jan står inte ut, han glider in i en drömvärld där Klara Fina är förnäm kejsarinna av Portugallien och han kejsare. 

Nu menar jag förstås inte att Ulf Kristersson är Kejsarn av Portugallien och att Alliansen är den förlorade dottern. Inte heller att han är någon Willy Loman. Jag får bara associationer. Vem var det Ulf Kristersson försökte övertyga att det var på allvar att Stefan Löfven skulle malas ner och tacka ja till att bli Alliansens räddare i nöden? Sig själv eller omvärlden? 

Det handlar inte bara om Ulf Kristersson förresten, utan om hela Alliansen, som för ett par veckor sedan kom med det gemensamma budskapet att Socialdemokraterna ska hjälpa Alliansen att regera. Carl Bildt rådde häromdagen på Twitter de som inte tog Löfvens nej på allvar att söka läkare.

Den enda grunden som de fyra partiledarna stod på var den sköra drömmen om en Alliansregering. Sedan länge skolade i politikens hårda värld kan de inte ha trott annat än att projektet var dödfött. Stefan Löfven hade sträckt ut handen, kalla handen, inte ett pip mellan raderna om att man kanske kan prata om saken. Och det var väl det som skulle bevisas. Att Löfven visserligen vill krossa blockpolitiken och isolera Sverigedemokraterna, men det ska ske på hans egna villkor. 

Fast Annie Lööf tycker inte att sonderingspersonen Kristersson har ansträngt sig tillräckligt. Hade hon läst socialdemokraten Daniel Suhonens text i Aftonbladet häromdagen om att Kristersson är en hyvens kille, men lat?

Den enda grunden som de fyra partiledarna stod på var den sköra drömmen om en Alliansregering. De kan inte ha trott annat än att projektet var dödfött.

Jimmie Åkesson säger också glöm det, fast med andra ord, när det gäller att Sverigedemokraterna skulle ge ett ovillkorligt stöd till en borgerlig regering. SD-mandaten har ett pris, de är långt ifrån gratis och kräver någon form av samarbete. På sin väg mot kaklet ser det ut som om Kristersson stänger ute den verkligheten. För Annie Lööf och Jan Björklund är den en mardröm.

Jag och flera med mig minns Jonas Sjöstedts blanka blick efter valet 2014 när han efter ett möte med Stefan Löfven blev skoningslöst avvisad i sin bön att få sitta med i regeringen. Hade Sjöstedt vistats i självbedrägeriets värld? Hans reaktion väckte i alla fall förvåning, eftersom det inte funnits några synliga tecken på att Löfven ville ha honom i Rosenbad. Göran Persson, som nog inte är någon drömmare, kommenterade i efterhand Sjöstedts tårar med orden: Jag tror inte ens att Jonas Sjöstedt i sin vildaste fantasi trodde att han skulle komma in i regeringen. 

Inför valet 2002 vägrade Gudrun Schyman att ta in att Göran Persson menade allvar med att han inte ville ha henne i sin regering. Perssons nej och åter nej rann av henne. I en debattartikel i DN före valet undertecknade hon med titeln ”ministerkandidat” – en liten provokation inte så olik Schyman. 

Ulf Kristersson har övergett tanken på att han ska bli statsminister i en Alliansregering som bärs upp av Socialdemokraterna. Så nu vill allianskamraterna Lööf och Björklund, eller hur nu vänskapsbanden ser ut i dag, i stället uppvakta Miljöpartiet för att få till en borgerlig blocköverskridande regering. Kanske inte så verklighetsförankrat. Skulle det sargade gröna partiet försvinna in i någon sorts organiserat samarbete med den andra sidan, efter att de med nöd och näppe tagit sig i riksdagen? 

Fast miljöpartisterna har drömt förut. Kanske man vågar kalla det en livslögn, åtminstone en tillfällig, när Gustav Fridolin ända in i kaklet inpå förra valet, med kolbiten i fickan, försäkrade att Vattenfall inte skulle sälja sin brunkolsverksamhet, att Förbifart Stockholm skulle stoppas och att Bromma flygplats skulle stängas. 

Det ödesdigra för miljöpartisterna var att de formulerade de gröna drömmarna till löften, som sedan blev till svek. När förhoppningarna mötte verkligheten kom insikten om självbedrägeriet. I dag drömmer miljöpartisterna inte lika mycket, de kallar sig visionära realister. 

Vad vi än får för regering framöver kanske det inte blir en drömregering. Och lika bra är väl det.