Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 21:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-30-ar-efter-historiens-slut-vadrar-liberalismens-fiender-ater-morgonluft/

Ledare

Martin Liby Troein: 30 år efter historiens slut vädrar liberalismens fiender åter morgonluft

Berlinmuren bestigs.
Berlinmuren bestigs. Foto: Jockel Finck/AP

Just nu pågår en backlash mot den liberala ordning som etablerades efter kalla krigets slut. Hur den hanteras har stor betydelse för vilken riktning historien tar. 

Martin Liby Troein
Rätta artikel

1989 års sommarnummer av den obskyra tidskriften National Interest innehöll en oväntad kioskvältare. Francis Fukuyama, fram till dess en anonym statsvetare och tjänsteman på det amerikanska utrikesdepartementet, noterade att det låg någonting i luften: I kommunistiska Ungern och Polen var demokrati på väg att införas, under Michail Gorbatjovs ledning gick Sovjet igenom en process av ekonomiska och politiska reformer, samtidigt rådde töväder mellan Moskva och Washington. Kalla kriget var på väg att ta slut. 

Men Fukuyama levererade inte bara en spaning, utan en förklaring. Anledningen till att konflikten mellan öst och väst var på upphällningen var att själva ”historiens slut” nalkades, argumenterade han i sin essä med samma namn.

Fukuyama omfamnade en intensiv idealism, som explicit förkastade den historiska materialism som utgör kärnan i marxismen. De ideologier som präglar samhällen – kommunismen, fascismen, feodalismen – ger upphov till kategorier av härskare och tjänare; motsättningen mellan dessa är vad som genererar reformer och revolutioner, menade han. Slutstationen är liberalismen. Genom att göra människor jämlika i sin frihet skapar den ett samhälle fritt från skarpa konflikter och drivkrafter för systemförändring. 

Med liberalismens anstående seger i kommunistländerna försvann inte bara motsättningarna inom dem, utan också mellan väst och öst. Medborgare i demokratiska stater såg varandra som jämlikar även över nationsgränser, inte fiender. Med historiens slut nådde därför kalla kriget sitt.

I Berlin revs, bokstavligt talat, muren som delat öst och väst. Snart var själva Sovjetunionen upplöst. Och under det följande decenniet bredde demokratin och de fria marknaderna ut sig över världen.

Essän – pepprad med referenser till den tyske filosofen Hegel – blev en dundersuccé. Sommaren 1989 sålde National Interest ”bättre än porr”, enligt en tidningsförsäljare i Washington DC. Fukuyama blev porträtterad i New York Times Magazine. 

Dessutom verkade han få rätt. Under hösten 1989 bröt sammetsrevolutionen ut i Prag. I Berlin revs, bokstavligt talat, muren som delat öst och väst. Snart var själva Sovjetunionen upplöst. Och under det följande decenniet bredde demokratin och de fria marknaderna ut sig över världen. Internationella institutioner som FN och WTO fick ett uppsving, medan idén om universella mänskliga rättigheter erövrade ny mark.

När vi nu tar klivet in i 2019 är det inte längre särskilt originellt att påpeka att historien har tagit fart igen. Brexit, Trump och en högerpopulistisk våg över hela Europa har de senaste åren fått delar av den liberala ordning som verkade så robust att knaka i fogarna. 

Egentligen borde vi nog inte vara förvånade. Kärnan i Fukuyamas tes om historiens slut var alltså att det liberala samhället – till skillnad från andra ideologiska modeller – saknar konflikter och därmed avväpnar dem som vill det illa. Den idén är knappast trovärdig med någon annan fond än kommunismens kollaps.

Faktum är att Fukuyama själv noterade en traditionellt konservativ kritik av liberalismen: de kalla marknadskrafternas dominans och avsaknaden av obligatoriska gemenskaper kunde ge upphov till rotlöshet och förlorad tillhörighet. I det kunde en lockelse gro till religiös fanatism och etnisk nationalism.

Fukuyama avfärdade dessa ismers dragningskraft. Men nog utgör ett upplevt främlingskap inför en föränderlig värld en källa till den inåtvända högerpopulismens framväxt. 

1989 var det också osedvanligt enkelt att avfärda Marx teorier om kapitalismens benägenhet till kris och tendens till rikedomskoncentration. Det är svårare efter 30 år som inkluderar Asienkrisen, finanskrisen och eurokrisen, samt en stadig ökning av den ekonomiska ojämlikheten över hela västvärlden och i synnerhet i USA. 

Det är dessutom inte bara Marx som konstaterat att liberala ekonomiska projekt kan generera kris och konflikt.

Det är dessutom inte bara Marx som konstaterat att liberala ekonomiska projekt kan generera kris och konflikt. Det är en tämligen väletablerad historieskrivning att den globalisering som präglade det långa 1800-talet gav upphov till ökad social otrygghet och genererade en protektionistisk motreaktion, som i sin tur beredde marken för den stora depressionen och totalitära krafters framväxt. Sociologen Karl Polanyi myntade efter andra världskriget begreppet ”dubbelrörelse” i betydelsen att liberaliseringar ger upphov till osäkerhet och krav på återregleringar av marknaderna.

Även grundläggande insikter från den moderna samhällsvetenskapen understryker att öppna ekonomier kan skapa motstånd. Handel gör visserligen länder rikare över lag, men skapar vinnare och förlorare inom dem. I rika länder med komparativa fördelar i kapitalintensiva sektorer, som USA och Europa, hittas förlorarna främst bland lågutbildade. Det ger en stor väljarpotential för frihandelns motståndare. 

Nej, Fukuyama hade fel i att liberala samhällen saknar konflikter. Deras styrka är i stället att de kan hantera dem på ett produktivt sätt. Och att kombinationen av fri ekonomi och politisk demokrati ger en förmåga till självreglering, till att skapa välstånd och fördela det på ett sätt som ger modellen legitimitet över tid.   

Fukuyama hade fel i att liberala samhällen saknar konflikter. Deras styrka är i stället att de kan hantera dem på ett produktivt sätt.

Samtidigt innebär förekomsten av konflikter att det för dem som vill odla missnöje kommer att finnas matjord. Fria samhällen hindrar heller sällan någon från att så. I tider när motsättningarna skärps, kan skörden bli rätt god.

Något historiens slut utgör därför inte den liberala ordningen. Motrörelser av olika slag går inte att undvika. Vilka konsekvenser dessa får är dock inte förutbestämt. Den determinism som Francis Fukuyama lockades av frestar också dem som pekar på de inre motsättningar som öppna samhällen rymmer. 

Men det har betydelse hur en backlash hanteras. Politik är visserligen inte att vilja. Det finns aldrig oändliga alternativ. Men politiker och väljare är heller inte bara historiens marionetter. Det finns alltid fler än ett tänkbart utfall, och de val som görs är med och formar nästa palett av möjligheter.

Bestämmer sig britterna för att bevara nära band med EU eller isolerar de sig från unionen? Agerar den amerikanska kongressen för att begränsa Trumps utfall mot såväl landets institutioner som den regelbaserade internationella ordningen? Väljer Europas hederliga höger att gå i armkrok med den auktoritära populismen? 

Det är några av de val som väntar 2019, med stor vikt för vilken riktning historien tar när den återigen accelererar.