Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 03:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-alan-garcia-var-en-symbol-for-skiftet-som-gjorde-peru-till-ett-undantag/

Ledare

Martin Liby Troein: Alan García var en symbol för skiftet som gjorde Peru till ett undantag

Bild 1 av 4
Foto: Leonardo Munoz, Leonardo Munoz / EPA / TT
Bild 2 av 4
Foto: STR
Bild 3 av 4
Foto: JANINE COSTA
Bild 4 av 4 Alan Garcia när han svors in för andra gången.
Foto: IVAN ALVARADO

Peru har de senaste 15 åren undvikit den typ av radikala ekonomiska experiment som genomförts i andra latinamerikanska länder. Det har gjort landet gott.

Rätta artikel

De är alla likadana. Jag vet inte hur många gånger vanliga människor valt de orden för att beskriva latinamerikanska politiker för mig, under mina resor i regionen. Vad de syftar på är korruptionen. Hur politikerna oavsett partifärg bara verkar vilja roffa åt sig. 

Jag kunde inte låta bli att tänka på den beskrivningen när nyheten kom att Perus korruptionsanklagade expresident Alan García valt att ta sitt liv när polisen knackade på hans dörr. 

Just i Peru är det lätt att ta orden för sanning. Det är nämligen inte bara García som utreds för att ha tagit emot mutor – detsamma gäller hans företrädare Alejandro Toledo, liksom hans två efterträdare, Ollanta Humala och Pedro Pablo Kuczynski. 

I Peru har beskrivningen av politikerna som av samma skrot och korn dock haft ytterligare en betydelse under de senaste 15 åren, till skillnad från i många andra latinamerikanska länder. 

De fyra expresidenterna var varandras rivaler om makten, med olika ideologisk profil. Sakpolitiskt handlade det dock om skillnader i grad, inte art. De accepterade alla marknadsekonomins principer och var försiktiga med utgifterna. Experimenten uteblev, oavsett vem som valdes.

Så var det inte i Argentina, Ecuador och Venezuela under samma period. Där fick man välja mellan kandidater som ville ha ”en ny ekonomisk modell” och de som vill försvara den gamla. Väljarna valde de förra.

Den peruanska likriktningen har visat sig vara ett framgångsrecept: från 2001 till 2017 snittade landet en tillväxt på 5 procent per år, samtidigt som den del av befolkningen som lever i fattigdom sjönk från 60 till 20 procent. 

Att goda förutsättningar kan förspillas i den politiska experimentverkstaden är just Argentina, Ecuador och, i synnerhet, Venezuela bevis på.

Visst gynnades García & Co av höga råvarupriser. Men att sådana goda förutsättningar kan förspillas i den politiska experimentverkstaden är just Argentina, Ecuador och, i synnerhet, Venezuela bevis på. 

Trots att tonläget ofta var högt i peruansk politik under de här 15 åren var den reella konfliktnivån alltså relativt låg. Den sakpolitiska striden fördes inom gemensamt accepterade ramar. 

Så har det inte alltid varit i Peru. Om det är just Alan García en påminnelse. Han var nämligen inte bara president 2006–2011, utan också 1985–1990. Framför allt var han under nästan 40 år APRA:s oomtvistade ledare. 

APRA tillhör en familj av partier som enklast beskrivs som Latinamerikas svar på Europas socialdemokrati. Med sin bas i arbetarrörelsen strävade de från 1930-talet och framåt efter ekonomisk omfördelning, men med mer radikala program och en typ av personkult som saknats i deras motsvarighet på den här sidan Atlanten.   

Just APRA förespråkade ursprungligen revolution. Egendom skulle exproprieras. Partiet skrämde slag på Perus elit, förbjöds och förföljdes under långa perioder. Grundaren Víctor Raúl Haya de la Torre – som ledde partiet i ett halvsekel fram till sin död 1979 – dyrkades närmast som en gud av anhängarna.

President blev han dock aldrig. I stället fick Alan García chansen att omsätta APRA:s löften i praktisk politik. Under sin tid vid makten mellan 1985 och 1990 avbröt han avbetalningarna på Perus statsskuld, försökte förstatliga bankerna och vände ut och in på statens plånbok. Resultatet blev 7 000 procents inflation. Landet föll nästan samman.

Under efterkrigstiden duggade militärkupperna tätt i Latinamerika – inklusive i Peru. Att de gjorde det samtidigt som den ekonomiska utvecklingen var rätt god förbryllade många. Demokratin förväntades ju få ett fastare fäste när länder blev rikare.   

Den sänkta sakpolitiska konfliktnivån har definitivt gjort Perus demokrati gott.

Enligt Harvardprofessorn Scott Mainwaring berodde det på att de politiska eliterna radikaliserades. Revolutionära anspråk på omfördelning från vänster genererade rädsla hos högern, som inte tvekade att vända sig till militären för att söka skydd. Utan gemensamt accepterade gränser för vad man fick använda makten till försvann lojaliteten till demokratin. 

Den sänkta sakpolitiska konfliktnivån har definitivt gjort Perus demokrati gott. Genom att bidra till den kompenserade Alan García delvis för katastrofen som var hans första mandatperiod. 

Korruptionen då? Utbredd och skadlig är den. Men utredningarna av de fyra expresidenterna är inte i första hand ett tecken på att den blivit värre, utan på ett rättsväsende som har blivit mer oberoende. Det minskar möjligheterna för framtidens politiker att sabotera på ytterligare ett sätt.