Det finns en bild av att medelklassen håller på att gröpas ur. En uppsjö av jobb med goda villkor och bra betalt tas antingen över av robotar eller skeppas till Kina. Kvar blir å ena sidan ett svällande prekariat av Foodora-bud och, å den andra, välavlönade chefer, konsulter och dataingenjörer. 

I en synnerligen välargumenterad rapport från den socialdemokratiska tankesmedjan Arena Idé slår Michael Tåhlin, professor i sociologi vid Stockholms universitet, hål på myten om en alltmer polariserad arbetsmarknad (DN Debatt 13/5). 

Medelklassen försvinner alltså inte, den förändras.

Tåhlin visar att vad som har skett är att manligt dominerade jobb inom industrin ersatts av kvinnodominerade dito inom tjänstesektorn, och framför allt vård och omsorg. De förra är visserligen något bättre betalda, men de senare kräver högre kvalifikationer och ger bättre förutsättningar för vidareutveckling. Goda villkor har båda två.

Att säga att de ena är bättre än de andra går inte. Medelklassen försvinner alltså inte, den förändras.   

Tåhlin visar dessutom att den typ av arbete som ökar mest är de som kräver höga kvalifikationer och har bäst betalt. De utgör i dag drygt 25 procent av jobben, för 35 år sedan bara 15. 

Överlag handlar det alltså inte om en mer polariserad, utan en uppgraderad arbetsmarknad. 

Berättelsen om den försvinnande medelklassen vävs ofta in i ett större drama. I det utgörs bovarna av digitaliseringen, globaliseringen och avregleringarna. Tillsammans har de ökat ojämlikheten och skapat ett Sverige som, så att säga, håller på att gå sönder.

Nog har ett stort skifte skett i svensk ekonomi de senaste decennierna. Dit hör att skillnaderna har ökat. Men också att alla inkomstgrupper har fått mer i lönekuvertet. Det handlar alltså inte så mycket om försämring som förändring. Eller kanske snarare förbättring.