Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 23:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-det-ar-inte-din-hjarna-som-begransar-dig/

Ledare

Martin Liby Troein: Det är inte din hjärna som begränsar dig

Foto: JESSICA GOW / TT

Man föds inte till matematiker, dataingenjör eller snickare. Man blir det.

Martin Liby Troein
Rätta artikel

Då och då stöter man på en liten text om ett smalt ämne som säger en del om någonting lite större. Så är det med den intervju med Stanfordforskaren Jo Boaler som Svenska Dagbladet publicerade som en del av artikelserien ”Med hjärnan i undervisningen”.

Boaler vill slå hål på myten att en del föds med ”mattehjärna” och andra inte. Poängen är inte att våra gener saknar betydelse för hur skickliga vi kan bli på att lösa ekvationer. Utan att de allra flesta är tillräckligt begåvade för att bli riktigt duktiga på att räkna, givet att förutsättningarna är rätt.

Skillnader i prestation har därför mindre att göra med anlag och mer med andra faktorer. Jo Boaler tar som exempel sättet som man lär ut matematik på, som ofta inriktar sig på prov och att lösa tal framme vid svarta tavlan. Det är övningar som skapar en typ av påfrestningar som fokuserar på vår förmåga till stresshantering i stället för våra räknekunskaper.

Hon noterar också vikten av förväntningar. Den som blir stämplad som en person utan mattehjärna riskerar att förlora både motivation och uppmuntran från andra till att öva ordentligt.

Vill vi bli duktiga på matte – är beredda på och får möjligheten att jobba hårt för det – så kan vi. Det är en fin insikt.

Stanfordforskaren understryker att ”vi har en hjärna som är plastisk, som förändras utifrån hur vi använder den”. Vill vi bli duktiga på matte – är beredda på och får möjligheten att jobba hårt för det – så kan vi. Det är en fin insikt.

Boaler menar att övertygelsen om att vi är predestinerade att antingen lyckas eller misslyckas är unik för matematiken. Det tror inte jag.

Hur ofta stämplas inte barn – och vuxna – ut för att de har tummen mitt i handen, är otekniska eller saknar bollsinne med andemeningen att de är bortom all räddning? Som om tillståndet vore något medfött och inte gick att förändra? 

Precis som med matematiken lär också de första stapplande stegen mot stärkta kunskaper och färdigheter skapa påfrestningar som testar stressförmågan. Samtidigt gör förväntningar och fördomar från andra och oss själva oss ovilliga att göra de nödvändiga personliga investeringarna i projektet. 

Så vad är det ”lite större” som Boalers resonemang kring mattehjärnan säger något om? Om det personliga och det gemensamma ansvaret för att barn – och vuxna – ska kunna forma sina egna öden.  

Vi kan lära oss det mesta, om vi lägger manken till. Vi har trots allt en helt fantastisk hjärna – det är vår uppgift att forma den så att vi kan ägna oss åt det vi vill med skicklighet och självsäkerhet. 

Men för att lyckas med det krävs att vi ges möjligheten att prova, misslyckas och försöka igen.