Man blir lätt blasé av att leva med Donald Trump som amerikansk president. Ständiga Twittertirader och nyhetsbevakning nonstop gör att det blir omöjligt att skilja stort från smått.

Kanske är det därför de riksrättsförberedelser som drogs i gång i förra veckan knappt gått att separera från annan rapportering om Trump. Dessutom sitter han ju rätt säkert eftersom det krävs två tredjedelar av rösterna i senaten för att avsätta presidenten, och Republikanerna är i majoritet.

Men en riksrättsprocess är ingen liten sak. Och det är ingenting som ska ske – eller stoppas – av partipolitiska skäl. Därför är den viktigaste frågan inte hur den kommer att sluta, utan huruvida den bör genomföras.

Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatts omskrivna bok ”How democracies die” – till vilken jag drog ett litet strå som forskningsassistent – är en god utgångspunkt för att formulera ett svar.

Levitsky och Ziblatt har ägnat sina akademiska karriärer åt att studera varför demokratiska styren i länder som Venezuela, Argentina och mellankrigstidens Tyskland kollapsat. Och de skräms av Trumps utfall mot medierna och politiska motståndare, som påminner om andra ledare som raserat demokratin.  

De två statsvetarna litar heller inte på den försäkran som ofta upprepas: Även om Trump är förskräcklig, så är USA:s institutioner – med maktdelningen som grundprincip – utformade just för att klara en ledare som han. Bilden av den amerikanska konstitutionens förmåga att skydda demokratin är nämligen överdriven. Författningen har kopierats i många länder, inte minst i Latinamerika, där demokratierna ändå fallit som käglor genom historien.

Vad som gjort USA:s folkstyre så stabilt, menar Levitsky och Ziblatt, är inte dess design utan de ”demokratiska skyddsräcken” som det omslutits av. Det handlar om ett knippe normer, som omfamnats av både republikaner och demokrater, och som inneburit att politiska aktörer visat respekt för varandra och spelets regler: Man ifrågasätter inte motståndarens patriotism, attackerar inte den demokratiska processens rättskipare och granskare, och såväl presidenten som kongressen visar ett mått av återhållsamhet i sin maktutövning.

Emellanåt har visserligen både republikanska och demokratiska politiker gett sig på de amerikanska ”skyddsräckena”. Men de har då stött på motstånd – företrädare för de två partierna har gjort gemensam sak för att upprätthålla normsystemet och i förlängningen konstitutionen.

Bidrar riksrättsprocessen till att skydda eller skada de gemensamma normer som gjort den amerikanska demokratin så robust?

Någonting har dock förändrats de senaste 25 åren, konstaterar Levitsky och Ziblatt. Att ifrågasätta motståndarens motiv har blivit legio, likaså att göra utfall mot medierna. Såväl presidenten som kongressen tänjer konstant på regelverket för att få sin vilja fram. Båda partierna, men i synnerhet Republikanerna, har hyvlat och hackat på de demokratiska skyddsräckena.

Och här är vi tillbaka vid Trump – och den fråga jag tror att man bör ställa sig: bidrar riksrättsprocessen till att skydda eller skada de gemensamma normer som gjort den amerikanska demokratin så robust?

Förfarandet är alltså i praktiken politiskt. Men det är samtidigt djupt integrerat i normsystemet. Man förväntas inte ställa en president inför riksrätt för att man ogillar politiken och har tillräckligt många mandat för att göra det. Verktyget ska endast användas om presidenten allvarligt har skadat den amerikanska demokratin. Då förväntas däremot kongressen agera, just för att upprätthålla det gemensamma normsystemet och i förlängningen konstitutionen. 

Riksrättsprocesserna mot Richard Nixon och Bill Clinton betraktas i regel som skolboksexempel på hur det ska – och inte ska – gå till. Nixon hade använt sig av kriminella metoder för att ge sig på sina motståndare, och sedan försökt dölja det. Clinton var sliskig och halvkorrupt, men hans värsta brott var att han ljugit om sex i Ovala rummet – och att Republikanerna avskydde honom. 

Kan det beläggas att Trump använt amerikanska skattemedel för att ge sig på en politisk motståndare så rör han sig på Nixons territorium.

I Nixons fall innebar riksrättsprocessen – som hade stöd över partigränserna men aldrig slutfördes eftersom han avgick – att den gemensamma synen på spelreglerna bekräftades. Med Clinton reducerades den till ett tillhygge i den partipolitiska kampen.

Trump är supersliskig och helkorrupt – Demokraterna avskyr hans sätt att vara och hans politik. Det finns de som velat starta en riksrättsprocess sedan dag ett, för att se vad man kan gräva upp om presidenten längs vägen. Det hade onekligen varit att svinga riksrätten som ett partipolitiskt vapen.

Men representanthusets talman Nancy Pelosi har mer specifika skäl för förfarandet än så. Det handlar alltså om att Donald Trump i ett telefonsamtal ska ha pressat Ukrainas president att utreda rivalen Joe Biden och hans son. Och hotat med att annars blir det inga biståndspengar. Enligt rapporter ska Vita huset också ha fryst utbetalningar just för att öka trycket.

Där någonstans närmar man sig gränsen för när presidenten bör ställas inför riksrätt. Man ska inte avfärda vad Trump säger, men det är en skillnad mellan ord och handling: Kan det beläggas att han använt amerikanska skattemedel för att ge sig på en politisk motståndare så rör han sig på Nixons territorium.

Trumps presidentskap har satt de ”demokratiska skyddsräckena” under press. Men faktum är att de har hållit. I viktiga ögonblick – framför allt när Robert Muellers Rysslandsutredning hotades – har republikanska senatorer valt att försvara det gemensamma normsystemet och därmed maktdelningen.

Man kan önska att de skulle göra det igen, om Ukrainautredningen visar att presidenten har gått för långt och representanthuset röstar för riksrätt. Men man ska inte hoppas på för mycket. Partilojaliteten och polariseringen är stark.

Det är också den underliggande orsaken till att det gemensamma försvaret av konstitutionens principer har försvagats. Den dödsdansen måste amerikanerna ta sig ur om institutionerna i framtiden ska klara en ledare som Trump.