Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-eu-visar-att-varlden-inte-ar-domd-till-krig-och-konflikt/

Ledare

Martin Liby Troein: EU visar att världen inte är dömd till krig och konflikt

Foto: Jean-Francois Badias

Vi säger ofta att EU är ett fredsprojekt, men vad menar vi egentligen med det?

EU-valet 2019

Den är en dyster syn på världen, realistens. Jag syftar då inte till begreppet som det används i vardagligt tal, utan till dess betydelse inom det akademiska fältet internationella relationer. Där är realismen den dominerande skolan.

För realisten är nationalstaterna den internationella politikens enda relevanta aktörer – inte FN eller annat trams. Staterna agerar i sin tur kallsinnigt för att maximera sitt snäva egenintresse: säkerhet och makt. 

Det gör de eftersom de måste. Det finns ju ingen världspolis att ringa för den som blir överfallen. Stater har endast sin egen förmåga att lita till. Det betyder inte att de alltid lever i krig med varandra, men att kriget alltid hotar. 

Därför är det så svårt för dem att samarbeta. Inte nog med att stater aldrig kan vara säkra på att bundsförvanterna inte plötsligt vänder sig mot dem. Eftersom makt är relativt utgör deras förhållande ett nollsummespel. 

Det innebär också att det inte spelar någon roll om länder är demokratier eller diktaturer. De måste till syvende och sist bete sig på samma sätt för att överleva.

Som analytiskt perspektiv fungerar realismen rätt bra för att beskriva Europa fram till 1945. Ständigt låg stormakterna i luven på varandra. 

Men det finns så klart andra sätt att se på världen. Inom akademin har realisten oftast utmanats av liberalen. Denne lättar på den förres antaganden. 

Nationalisten gör en dygd av nöden: stater tenderar inte bara att främja sitt snäva nationella egenintresse, de bör göra det.

Kanske spelar det faktiskt roll om ett land är demokrati eller inte? Folkstyren är ju mer transparenta – det är svårare för dem dölja att de är på väg att sätta kniven i dig. Det gör det lättare att lita på dem. Är allt verkligen ett nollsummespel? Den totala rikedomen blir ju större – och det blir mer att dela på – när länder handlar med varandra. Och innebär verkligen avsaknaden av en gemensam auktoritet att det är omöjligt att arbeta tillsammans? Stater kan ju tillsammans etablera normer och mekanismer för att upprätthålla dem.

Genom att lätta på realistens antaganden blir liberalens slutsatser om hur världen fungerar rätt annorlunda: konflikt är inte en naturlag.

I den bemärkelsen var EU:s grundare liberaler. Och på det sättet är unionen en fantastisk framgångssaga. Genom att bejaka demokratin och bygga gemensamma institutioner har ett gäng stater som tidigare knappt klarade att leva med varandra format världens mest välståndsskapande samarbete.

Realistens kusin är för övrigt nationalisten. Denne gör en dygd av nöden: stater tenderar inte bara att främja sitt snäva nationella egenintresse, de bör göra det. Det är också därför nationalismen i längden inte är förenlig med det europeiska fredsprojektet.