Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-i-vantan-pa-att-den-fria-varldens-ledare-ska-komma-tillbaka/

Ledare

Martin Liby Troein: I väntan på att den fria världens ledare ska komma tillbaka

Illustration: Magnus Bard

Angela Merkel har gjort sitt bästa för att fylla det moraliska tomrum den amerikanska presidenten lämnat efter sig sedan Donald Trump flyttade in i Vita huset. Men Tyskland är inte USA. Väljs Trump om blir skadan han gör bestående.

Det blir sällan så tydligt att tiden går som vid en återträff. Många har gift sig, en del har barn, några har fått sina första grå hårstrån.

Men att det inte bara är i det lilla livet som mycket har förändrats blev tydligt när jag häromveckan besökte Cambridge, Massachusetts, för min 10 year reunion på Harvard, och fick lyssna på Angela Merkel som talade till årets avgångsklass.

Försommaren 2009 pågick visserligen fortfarande finanskrisens efterskalv. Men den internationella liberala ordningen verkade stabil. Efter Lehman Brothers kollaps hade Washington trots allt tagit sitt ansvar. Genom en kraftfull stimulanspolitik hade man hjälpt till att upprätthålla den globala efterfrågan. Några protektionistiska impulser gav USA inte efter för.

En ny president hade precis tillträtt, som mötts av beundrande folkmassor när han under valkampanjen 2008 besökt Europa. Och som under hösten 2009, något förhastat, fick Nobels fredspris för sitt engagemang för internationellt samarbete.

I juni 2009 fanns inga tecken på att USA var på väg att avsäga sig positionen som den fria världens ledare.

Talare vid Harvards examensceremoni det året var för övrigt Steven Chu – Nobelpristagare i fysik och nyutnämnd amerikansk energiminister. Klimatfrågan togs på allvar i Vita huset.

Man kan säga en hel del om allvarliga amerikanska felsteg. Men sedan USA trädde in i andra världskriget 1941 har landet spelat en unik roll för att försvara demokratiska samhällen och upprätthålla en multilateral internationell ordning. I juni 2009 fanns inga tecken på att USA var på väg att avsäga sig positionen som den fria världens ledare.

I år höll Angela Merkel ett tal som enklast sammanfattas genom att parafrasera Ronald Reagan: ”Mr President, tear down this wall.”

Den tyska förbundskanslern nämnde inte Donald Trump vid namn, men det var uppenbart för de applåderande åhörarna att det var honom hon riktade sig mot: Merkel förklarade att gott ledarskap kräver att man inte är för impulsiv och håller sig till fakta. Hon förkastade handelskrig, krävde åtgärder mot klimatförändringarna och slog fast att ingenting kan tas för givet – inte ens demokratin.

USA har utgjort ett lysande exempel på vad ett fritt samhälle är för något.

Allt med murar – mellan länder och människor, kring sanning och lögn – som genomgående metafor. Och med en mur som en gång var högst reell som utgångspunkt, den som Reagan krävde att Herr Gorbatjov skulle riva och som Merkel själv växte upp bakom.

Sina övertramp och misstag till trots, USA har gjort skäl för beteckningen ”den oersättliga nationen”. Det handlar inte bara om att amerikanerna varit villiga att investera pengar i – Marshallplanen lanserades just på Harvards examensceremoni 1947 – och sätta vapen bakom löftena om att försvara demokratin. USA har också utgjort ett lysande exempel på vad ett fritt samhälle är för något och vilka möjligheter det ger den enskilda människan att bestämma över sitt liv och forma sin egen bild av världen, utom räckhåll för korrupta ledare och deras propaganda.

När Berlinmuren föll för 30 år sedan berodde det inte bara på att västvärldens marknadsekonomier visat sig uthålligare än socialismen i den eviga kapprustningen. Lika viktig var den lockelse som friheten i väst i allmänhet och USA i synnerhet utgjorde. Den hade fått östtyskar att fly till Västberlin, drev kommunisterna att bygga muren och fick till slut folket att riva den.

Donald Trumps tullkrig och utfall mot Nato utgör käftsmällar mot en värld byggd på internationella samarbeten. När presidenten gör verbala utfall mot journalister, sprider lögner, tar högerextremister i försvar och göder ett korrupt förhållande mellan sina egna affärer och Vita huset svärtar han också bilden av den amerikanska modellen och fria samhällen som något särskilt och eftersträvansvärt.

Knappast någon europeisk politiker begriper detta bättre än Angela Merkel. Därför har hon försökt att tillfälligt och så gott det går axla den mantel som föll till marken när Barack Obama lämnade ifrån sig nycklarna till Vita huset. Och hon har lovat att stanna till hösten 2021, då en ny president förhoppningsvis svurits in och ordningen har återställts.

Får Trump i stället en mandatperiod till lär den amerikanska abdikationen betraktas som permanent.