DN berättade i måndagens tidning att rivningen av det gamla kärnkraftverket i Ågesta ska inledas. Och om den olycka som nästan inträffade där 1969. 

Händelsen förblev okänd i över två decennier – för mig var den fortfarande det. 

Det är kanske inte så konstigt att det gått mig förbi att något sådant skulle kunna hända. Harrisburg, Fukushima – sannolikheten för olyckor i moderna kärnkraftverk i välfungerande länder är inte hög. Det kunde redan Tage Danielsson berätta.  

Jag misstänker också att det har att göra med den svenska kärnkraftsdebatten. Frågan är kall och hård, men den väcker heta känslor. Och den har gett upphov till identiteter som ofta tillåts ersätta kylig analys: För kärnkraftsmotståndaren är varje reaktor en olycka som väntar på att hända. För oss som är förespråkare är ett haveri något som per definition endast inträffar i kommuniststater.

Saken är bara den att riskerna också är det som talar mot kol och olja, men då riskerna med ett förändrat klimat.

Ska man vara ärlig så hör risken för en olycka ändå till det som talar mot kärnkraften. Saken är bara den att riskerna också är det som talar mot kol och olja, men då riskerna med ett förändrat klimat. Och eftersom klimatets risker just nu är mer akuta så är det vettigt att behålla kärnkraften under överskådlig tid. Särskilt som sol-, vind- och vattenkraft under de närmaste decennierna inte kommer att kunna både ersätta våra kärnreaktorer och ge den el som elektrifiering av transporter och industri kommer att kräva. 

Kärnkraft, men utan entusiasm, alltså.

Så kan man för övrigt också sammanfatta den energiöverenskommelse som S, M, C, KD och MP slöt 2016. Kärnkraften blev kvar – men incitamentet för nya satsningar riktades mot de förnybara alternativen. 

Det var för övrigt just osannolikt att de tydliga identiteterna kring atomenergin tillät en sådan kompromiss. Att de snabbt gjorde slut på den förvånar mindre.