Greklands premiärminister Alexis Tsipras har gjort en anmärkningsvärd resa. När han valdes för drygt fyra år sedan var det som aggressiv vänsterpopulist. Hans parti Syriza sa blankt nej till åtstramningspolitiken och vägrade att acceptera de övriga euroländernas villkor för nya ekonomiska räddningspaket. 

När Angela Merkel sommaren 2015 ställde Grekland inför valet att antingen finna sig i ytterligare nedskärningar eller lämna valutaunionen gjorde Tsipras dock helt om. Sedan dess har han tagit ansvar för att sanera den grekiska ekonomin. Det en gång radikala Syriza har i praktiken ersatt socialdemokratiska Pasok som landets pragmatiska mittenvänsterparti. 

På Dagens industris ledarsida tar Arvid Åhlund Alexis Tsipras resa som intäkt för ”ytterkanternas oundvikliga normalisering”. Med andra ord: när populister placeras vid styrspakarna och konfronteras med verkligheten mjuknar de. En färd mot mitten sker per automatik.

Visst vore det fint om det vore så, att populister och andra ytterkantspolitiker förvandlas till väluppfostrade och ansvarsfulla små lamm – bara de släpps fram till maktens köttgrytor.  

Tyvärr stämmer det inte. Faktum är att vissa till och med radikaliseras. För varje Alexis Tsipras finns det en Hugo Chávez eller Recep Tayyip Erdogan att peka på. Det är heller inte så att ett EU-medlemskap tvingar fram pragmatism. Ungerns Viktor Orbán har under sina snart tio år vid makten stadigt trappat upp attackerna på medierna – nu så till den grad att landet inte längre räknas som en fullvärdig demokrati av Freedom House.

När det gäller populister till vänster är det tämligen väletablerat vilken som är den mest avgörande faktorn för hur de agerar när de nått makten: det ekonomiska manöverutrymmet. I hårt skuldsatta länder med öppna ekonomier – som Grekland – disciplinerar marknaden skoningslöst. 

Kulturkrig och identitetspolitik är billigt. Att skylla på invandrare, muslimer och feminister fungerar i alla väder.

Det blir för dyrt, ekonomiskt och i förlängningen politiskt, att infria löftena om radikala reformer. När ledare – som Chávez i Venezuela – har tillgång till olja och tur med världsmarknadspriserna trycker de i stället gasen i botten.

För ytterkantspolitiker till höger är det ekonomiska manöverutrymmet mindre viktigt. Kulturkrig och identitetspolitik är billigt. Att skylla på invandrare, muslimer och feminister fungerar i alla väder.

För aktörer i politikens breda centrum som kan påverka vilket inflytande högerpopulister ska ges finns därför en utmärkt princip: Låt omvandlingen komma först och makten sedan. Då står inte allt och faller med en from förhoppning.