Det har gått en vecka sedan den färgstarke venezuelanske oppositionspolitikern Leopoldo López plötsligt fritogs ur sin husarrest. Ett stort antal soldater tog steget över från regim till opposition, med en uppmaning till sina kollegor att göra dem sällskap. 

Två slutsatser kan dras om det senaste försöket att göra slut på president Nicolás Maduros auktoritära styre. Den första är att det misslyckats. López har tvingats ta sin tillflykt till Spaniens ambassad. Generalerna har slutit upp kring diktatorn. 

Den andra slutsatsen är att om Maduro faller så finns förutsättningarna för att återetablera Venezuelas demokrati. 

Enligt flera källor fanns en överenskommelse mellan regimpolitiker och oppositionen. De hade gjort upp om att presidenten skulle lämna makten och att nya val skulle hållas. Men allt skulle ske inom den rådande konstitutionella ordningen, militären skulle ges amnesti för brott den begått och chavismen skulle få ställa upp i valen. 

Bland dem som stödde uppgörelsen fanns högsta domstolens ordförande och försvarsministern. Att allt gick om intet verkar bero på att Leopoldo López fritogs. Det ingick inte i avtalet. 

Överenskommelsen följer till punkt och pricka mallen för hur en lyckosam övergång till demokrati ska gå till. 

När Spanien under 1970-talet lämnade Francodiktaturen gjordes det genom förhandlingar mellan liberalt sinnade regimföreträdare och oppositionen. Fria val och individuella rättigheter infördes på villkor att allt skedde inom ramarna för det existerande systemet. Och att man blundade för diktaturens övergrepp.

I Latinamerika studerades den spanska utvecklingen intresserat. Och demokratiseringen i bland annat Chile följde på 80-talet samma mönster.

Det sticker självklart i ögonen att brottslingar inte bara undgår straff utan också får vara med och skriva demokratins spelregler. Ändå vore det nog för väl om Venezuela lyckas slå in på samma väg.

En revolution skulle bli blodig. Och demokratin blir stabilare om Maduros kamrater är lojala med den. 

Dessutom kommer rättvisan ofta ikapp förbrytarna. I Chile tog det tio år, men när demokratin väl var institutionaliserad tog modiga aktivister och jurister regimens män till domstol.

Att Maduros hejdukar i allt högre grad vänder honom ryggen är inte konstigt. Det är med oljan diktatorn köpt generalernas lojalitet. 2,6 miljoner tunnor per dag brukade man pumpa upp. Nu havererar produktionen. Vid årsskiftet hade den fallit till 1,5 miljoner. Nu ligger den under miljonen. 

Snart kan Maduro inte lita på någon. Då kanske det går att föra förhandlingarna i mål.