Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 08:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-sjalvklart-vill-loof-inte-placeras-i-sjostedts-sits-av-kristersson/

Ledare

Martin Liby Troein: Självklart vill Lööf inte placeras i Sjöstedts sits av Kristersson

Foto: Roger Turesson

Annie Lööf skulle ha en lika svag förhandlingsposition gentemot en moderat minoritetsregering som Jonas Sjöstedt har inför en socialdemokratisk.

Martin Liby Troein
Rätta artikel

Vänsterpartiet har en usel förhandlingsposition. V:s mandat är visserligen nödvändiga för att Stefan Löfven – om han når en uppgörelse med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – ska kunna tillträda statsministerposten. 

Men alla andra regeringsalternativ är värre för Jonas Sjöstedt än det S-ledaren just nu försöker förhandla fram. Dessutom vill Vänstern knappast möta väljarna efter att ha lagt krokben för en socialdemokratisk regering. Så partiet har inget annat val än att släppa fram Löfven. 

Och så fort S har greppat statsministerposten behöver man inte längre V. De 167 mandat som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna kontrollerar är fler än Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas 154.

När Sjöstedts och mittenpartiernas preferenser krockar har Löfven därför inget annat val än att följa C:s och L:s påbud. 

Det är alltså ingen bekväm sits Jonas Sjöstedt har. Därför är det heller inte så konstigt att Annie Lööf har vägrat att låta Ulf Kristersson placera henne i en likadan position.

Moderaterna behöver som bekant både Centerpartiets och Sverigedemokraternas stöd för att nå regeringsmakten – M, KD, SD och C når tillsammans 185 mandat. Men väl i Rosenbad räcker det med den ena partens röster, och det är inte de som kommer från Annie Lööfs parti. 

Den parlamentariska matematiken skulle ständigt locka M att fimpa C.

De fyra allianspartiernas 143 mandat – det vill säga inklusive också Liberalernas – är ju färre än de rödgrönas 144. M, KD och SD når däremot upp till 154 mandat.

Det betyder att en moderat minoritetsregering som vill få igenom sin politik, när Annie Lööfs och Jimmie Åkessons preferenser krockar, skulle behöva välja SD-ledarens. Den parlamentariska matematiken skulle ständigt locka M att fimpa C.

Centern skulle därmed få en usel förhandlingssits. I en sådan kan inte ledaren för ett mittenparti, som till skillnad från ett på ytterkanten har alternativ, sätta sig. Det begriper vem som helst som ägnar sig åt en gnutta realism. 

Men Moderaterna och Centerpartiet är ju del av samma värdegemenskap, invänder den som hänger sig åt mjukhjärtad idealism. De har i tolv år utkämpat strider som del av samma allians. M skulle aldrig – aldrig! – välja att lyssna på SD i stället för C. Centerpartisterna måste lita på Moderaterna. 

Det gjorde också Centern de första veckorna efter valet. C – och för den delen L – litade på att M skulle välja att inte lyssna på SD, som till skillnad från dem ville att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle gå fram på egen hand.

Vad valde Ulf Kristersson?