Det var Moderaternas fel att Alliansen sprack, konstaterar förra centerledaren Maud Olofsson i en intervju i DN. Det största partiet har ett särskilt ansvar att se till att ett samarbete fungerar, slår hon fast. Exakt hur, lämnar Olofsson osagt. Men rimligtvis syftar hon på att det faller på den store att se till att även de mindre känner sig hemma i och får ut någonting av ett gemensamt lagbygge. 

Det var något Fredrik Reinfeldt var suverän på. Endast Moderaterna tjänade väljarmässigt på Alliansen. Partiet tog de tyngsta ministerposterna. Ändå var alla nöjda. Det berodde på att M-ledaren hela tiden såg till att tyngdpunkten låg på de gemensamma värderingarna – tilltron till öppenhet och framtiden, individen, marknaden och företagsamheten. 

Varför slutade M-ledningen under regeringsbildningen förra året plötsligt att bry sig om att Centerpartiet och Liberalerna skulle känna sig hemma i samarbetet? Varför valde Ulf Kristersson att be Annie Lööf och Jan Björklund att rösta fram en regering som skulle vara beroende av Sverigedemokraterna trots att de lovat sina väljare dyrt och heligt att inte göra det? Och det dessutom i ett läge när mandatfördelningen innebar att C och L skulle få mindre inflytande över en sådan M-ministär än SD.

Jag tror att det beror på att Moderaterna köpte myten om att det finns en ”permanent högermajoritet” i riksdagen. Den går ut på att de partier som i valet 2018 helst ville se en annan statsminister än Stefan Löfven per definition också har värderingar och sakpolitik gemensamt. Därför behövde Kristersson inte se till att C och L var nöjda, med tillräcklig press skulle de också inse faktum.

Liberaler är skeptiska till staten och slår vakt om mångfald. För nationalister är staten ett potent verktyg för att karva fram en mer homogen nation.

Det var en illusion. Någon gemenskap med beteckningen ”höger” eller ”borgerlig” som rymmer liberaler, konservativa och populistiska nationalister finns inte. 

Liberalismen har en del gemensamt med den moderna konservatismen, den som har lagt kulturkriget på hyllan och betonat sin tilltro till individ och marknad. Men med nationalismen? Liberaler är skeptiska till staten och slår vakt om mångfald. För nationalister är staten ett potent verktyg för att karva fram en mer homogen nation. 

Fredrik Reinfeldt insåg att motståndet mot socialdemokratin inte räckte för att skapa ett sammansvetsat regeringsalternativ. Därför lade han så mycket krut på att arbeta fram en värdegemenskap med dem han ville ha som partner. 

Det lär Ulf Kristerssons moderater också behöva göra. Då måste man välja om det är liberaler eller nationalister som ska vara partiets vapendragare.