Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/martin-liby-troein-vem-var-det-egentligen-som-holl-i-vapnet-nar-alliansen-bragdes-om-livet/

Ledare

Martin Liby Troein: Vem var det egentligen som höll i vapnet när Alliansen bragtes om livet?

Illustration: Magnus Bard

Mot slutet plågades den av svåra yttre förhållanden. Ändå hankade den sig vidare. Vem var ansvarig för att Alliansen till slut nådde vägs ände? 

Martin Liby Troein
Rätta artikel

Visst minns ni Cluedo? Sällskapsspelet där man ska lösa en mordgåta – lista ut vem mördaren är, var mordet skedde och med vilket vapen? Där ett vinnande svar kan vara ”Överste Senap, i biblioteket, med en ljusstake” eller ”Pastor Grön, i matsalen, med ett blyrör”. Jag har inte kunnat låta bli att tänka på det, när det har diskuterats vem som egentligen är ansvarig för Alliansens död.

Flera misstänkta har redan pekats ut. Ska man tro Ulf Kristersson var det Annie Lööf som gjorde slut på Alliansen när hon i Riksdagshuset lämnade beskedet att Centerpartiet ingått januariavtalet med Socialdemokraterna. Vapnet? Att döma av bitterheten, en kniv – i ryggen. 

Jan Björklund anklagar i sin tur Anna Kinberg Batra för att hon – också i Riksdagshuset – öppnade för samtal med SD. Hon injicerade i och med det ett gift i Alliansen, får man förstå, som den aldrig hämtade sig från.

För att svara på frågan vem som dödade Alliansen måste man dock först bestämma sig för om den verkligen är död. Och för vad den är, eller var, för något.

Betraktar man Alliansen som en värdegemenskap är den naggad i kanten. Partierna splittras i viktiga frågor – framför allt om hur man ska förhålla sig till den populistiska nationalismen. Men kärnan i samhörigheten, tilltron till fria individer och marknader, lever i allra högsta grad. 

Men med sådana definitioner existerade Alliansen långt innan Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund satte sig i badtunnan.

Ser man i stället Alliansen som en ambition att bilda en borgerlig regering är den nog också vid liv. Inget parti har frångått ståndpunkten att de ska ta makten vid en valvinst. 

Men med sådana definitioner existerade Alliansen långt innan Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund satte sig i badtunnan. En grundläggande marknadsliberal samsyn och strävan efter att tillsammans bilda regering har funnits i decennier. 

Nej, Alliansen måste ges en mer precis innebörd: Den var från början ett gemensamt förhållningssätt till regeringsmakten och regerandet – en pakt med innebörden att de fyra partierna skulle hålla ihop i alla lägen, oavsett valresultat. De skulle erbjuda väljarna ett alternativ och sedan antingen flytta in i Rosenbad eller gå i opposition tillsammans. Kring den ekonomiska politiken skulle man endast göra upp med varandra. I den bemärkelsen är Alliansen död.

Varför dog den då? Vem gjorde slut på den? Vilket var vapnet? Och var hände det? 

Det är självklart omöjligt att bortse från Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – och svårigheterna att regera landet inom ramarna för en hård blockpolitik när två konstellationer blev tre.  

I valet 2006 var det oproblematiskt med vattentäta skott mellan blocken, de var ju bara två. Alliansen blev större än de rödgröna, och kunde ta makten. Hade den inte blivit det skulle Göran Persson ha fortsatt som statsminister och Alliansen gått i opposition. Oavsett utfall skulle Sverige ha fått en regering med majoritetsstöd i riksdagen. 

Trots SD:s intåg fungerade pakten mellan de borgerliga partierna också den följande mandatperioden. Då fanns fortfarande ingen obligatorisk statsministeromröstning efter ett val, så Fredrik Reinfeldt kunde regera vidare. Och Alliansen kunde driva igenom det mesta av sin ekonomiska politik.

Men de fyra åren visade också på svårigheterna att styra Sverige utifrån blockpolitikens principer när antalet aktörer gick från två till tre. Regeringens sårbarhet tydliggjordes när de rödgröna 2013 struntade i praxis och med SD:s stöd bröt ut delar av budgeten. Dessutom innebar en grundlagsändring att nästa val skulle följas av en obligatorisk statsministervotering. 

Det är lockande att peka ut Jimmie Åkesson som Alliansens baneman.

Det var mot den bakgrunden, och med syfte att allianspartierna skulle kunna hålla ihop i alla lägen, som Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2014 lanserade idén att största block skulle ges makten. Och det var därför som han släppte fram Stefan Löfven till statsministerposten efter att de rödgröna blivit störst.

Det är lockande att peka ut Jimmie Åkesson som Alliansens baneman. Inte bara för att hans partis inträde i riksdagen försvårade blockpolitiken. Utan för att SD-ledaren, från villan i Sölvesborg, med mobilen skickade uppmaningen ”give'em hell” till partikamraterna inför budgetvoteringen hösten 2014. När Sverigedemokraterna röstade på Alliansens förslag – samt deklarerade att de tänkte fälla varje regering som inte accepterade deras krav – gjorde partiet slarvsylta av Fredrik Reinfeldts plan för att hålla de borgerliga partiernas pakt vid liv. 

Det var bara det att Alliansen överlevde attacken. Decemberöverenskommelsen formaliserade de fyras gemensamma förhållningssätt till regeringsmakten och regerandet. 

Vid det här laget hade flera av de omständigheter som underlättat Alliansens uppkomst förändrats. I stället för en borgerlig väljarkår som mer eller mindre mangrant identifierade sig genom sin antipati mot socialdemokratin, fanns en tydlig klyfta kring huruvida S eller SD utgjorde huvudmotståndaren. Dessutom flyttade migrationsdebatten fokus från de ekonomiska frågor där värdegemenskapen var starkast. Decemberöverenskommelsen skapade ytterligare spänningar. De tog sig uttryck i en kampanj för att sätta punkt för uppgörelsen.

När Decemberöverenskommelsen föll på Kristdemokraternas riksting upphörde också de borgerligas gemensamma förhållningssätt till regeringsmakten och regerandet som funnits sedan 2004. Efter det tyckte M, KD, C och L aldrig lika om under vilka omständigheter de kunde flytta in i Rosenbad och lägga fram en ekonomisk politik tillsammans. 

Nog handlade det om ett förebådat dödsfall. Mot slutet plågades Alliansen av svåra yttre omständigheter. Trots det överlevde den fram till den 9 oktober 2015. Det krävdes någon som ville hålla i vapnet, som fann en lämplig plats och ett användbart tillhygge.

”Sara Skyttedal, i en kongresshall i Västerås, med en champagneflaska.”