Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Mästerkocken Merkels nygamla regeringsrecept

Other: Magnus Bard

Den stora  tyska monsterkoalitionen mellan  CDU och socialdemokraterna får av allt att döma en ny chans. Det kunde ha varit värre.

Groko. Det skulle kunna vara ett japanskt filmmonster, Godzillas kusin. Groko får mycket riktigt inte så få tyska politiker att gripas av  dödsångest. Andra känner skadeglädje.

Förkortningen står för die Grosse Koalition, den stora koalitionen. Groko kom senast till Tyskland efter valet 2013. Då gick de två stora tyska "folkpartierna" och huvudmotståndarna, CDU/CSU och SPD, i koalition sedan CDU:s  tidigare regeringspartner FDP åkt ur förbundsdagen.

Denna allians har tjänat båda partierna dåligt. I höstens val gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val på ett halvt sekel, medan CDU/CSU backade från drygt 41 till knappt 33 procent. Så kan det gå när Groko regererar. Koalitionspartierna kväver varandra, stjäl syre  och energi från varandra, blir förgrämda och magra.

Valresultatet drev fram en längtan efter  ljus och sol och andra takter. Man längtade efter "Jamaica", en mer naturlig  koalition: CDU/CSU flankerat av de gröna och liberala FDP.  Svart. Grönt. Gult. De inblandade partiernas och den jamaicanska flaggans färger.

FDP såg dock till att flaggan aldrig blev hissad. Liberalerna spräckte regeringsförhandlingarna och öppnade på så sätt åter dörren för Groko. Socialdemokraterna under Martin Schulz hade sagt  blankt nej. Inte ännu en kamikazekoalition. Men när den tänkta Jamaicakoalitionen sprack hade varken Schulz eller Merkel  egentligen några val. Landet måste regeras. 

Runt nio på fredagsmorgonen vacklade uttröttade företrädare för CDU, CSU och SPD ut i ett vintergrått Berlin. De förberedande sonderingarna inför en kommande koalitionsbildning hade då pågått i ett dygn. Med hjälp av currywurst och stilla desperation hade de motviliga blivande samarbetspartierna lyckats förhandla fram ett äktenskapskontrakt på knappa trettio sidor, 

Allt tyder nu på att Tysklands nästa regering blir en svart och röd Merkelministär, CDU/CSU arm i arm med SPD. Men i synnerhet Schultz kommer att tvingas jobba hårt för att övertyga sina kamrater om att partiet kan överleva ännu en koalitionsperiod.

De socialdemokratiska partiaktivisterna är inte förtjusta. Några av dem vakade natten till fredagen utanför det socialdemokratiska partihögkvarteret Willy-Brandt-Haus i Berlin, där sonderingssamtalen fördes. De bjöd journalister på kaffe och kex. "Champagne  blir det först när förhandlingarna bryter samman", sa en av gräsrotssossarna. Det var nog inte bara ett skämt.

Gladast i dag är de partier som inte får vara med i regeringen. FDP lyckades i hösten val göra comeback, och kan nu i full frihet profilera sig som högerliberalt oppositionsparti. Och besten med de bruna tänderna, det främlingsfientliga ressentimentpartiet AFD kan med förbundsdagen som arena och med förnyad energi fortsätta exploatera hatet mot  det sammansvetsade "etablissemanget", dessa "folkförrädare".

Groko är inte bra för det demokratiska klimatet. Men alternativet är värre, både för Tyskland och resten av Europa.

Groko är inte bra för det demokratiska klimatet. Men alternativet är värre, både för Tyskland och resten av Europa. Alternativet är av allt att döma ett Tyskland i gungning,  ett Tyskland som skulle tvingas genomföra ett nyval, som mycket väl skulle kunna göra situationen ännu rörigare. Det har Europa inte råd med.

Storbritannien har en rekordsvag premiärminister som ska administrera ett sinnessvagt folkomröstningsresultat. Spanien är upptaget av ett kallt inbördeskrig. Italien är en politisk röra. Östeuropa styrs av putinistiska charlataner. Och Frankrike? Emmanuel Macron är ett glädjande fenomen, men just ett fenomen. Han är president tack vare sin karisma och sin fräschör. Det finns en uppenbar risk för att hans mandat blåser bort lika lätt och snabbt som hans popularitet blåstes upp.

I detta läge är Tyskland viktigare än någonsin, inte bara på grund av sin storlek och ekonomiska styrka, utan också i sin roll som den europeiska demokratins ordningsman. Angela Merkel har, som Der Spiegel formulerade det i en ledarartikel strax före jul, baserat hela sin politiska gärning på "konsensus, lugn, stabilitet" (16/12).

I denna sin ambition har hon varit framgångsrik. Paradoxalt nog är det just därför Spiegel, på goda grunder, i samma artikel kan slå fast att "merkelismen" nu har trätt in i sin slutfas. Opinionen arbetar mot Angela Merkel av två till synes motsatta skäl: Leda över att inget händer. Irritation (eller vrede) över att hon så tydligt bejakade det som hände under flyktinghösten 2015.

Groko, detta monster, kanske ändå kan ge  henne och stabiliteten några års respit. Låt oss hoppas.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.