Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-1989-var-mitt-1968-och-jag-vill-uppleva-det-pa-nytt/

Ledare

Mattias Svensson: 1989 var mitt 1968, och jag vill uppleva det på nytt

Tänk själva och följ inte strömmen var budskapet i ”Döda poeters sällskap” från 1989.
Tänk själva och följ inte strömmen var budskapet i ”Döda poeters sällskap” från 1989.

Berlinmuren föll, kommunismen kollapsade, dörren öppnades för nya friheter och valmöjligheter också i Sverige.

Mattias Svensson
Rätta artikel

Taggtråden klipptes upp i Ungern, muren som delat Berlin öppnades och det sedan världskriget delade Europa kunde äntligen börja läka ihop. I Prag inträffade sammetsrevolutionen, stora och fredliga folkliga protester gjorde slut på kommuniststyret och den tidigare dissidenten Vaclav Havel blev landets president.

Med kommunismens kollaps i land efter land gick också kalla kriget mot sitt slut, och kunde ersättas med relativ avspänning, nedrustning och fred.

Vi som hade tvångsmatats med socialistiska och socialrealistiska barnprogram var 1989 vuxna nog att säga ”We’re not gonna take it”.

I väst hade den europeiska gemenskapen (EG) enats om ett program som skulle förverkliga de fyra friheterna – fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. År 1992 skulle allt vara genomfört.

Sällan har väl omvärlden och framtiden synts så lockande som 1989.

Även i Sverige väckte utvecklingen en tanke om tillhörighet till en kontinent förenad av handel och rörlighet över nationsgränser. Den väckte också en dröm om frihet, kanske särskilt hos oss som då var unga.

Vi som hade tvångsmatats med socialistiska och socialrealistiska barnprogram, vuxit upp med den hårdrock som fördömts i debattprogrammen i de två tillåtna tv-kanalerna och sett kultfilmer som ”Nightmare on Elm Street” hänsynslöst massakreras av den statliga filmcensuren, vi var nu vuxna nog att säga ”We’re not gonna take it”. Det blev avstampet för vår liberala revolution, 1989 var vårt 1968.

Förhoppningsvis förbereds nu något liknande för att uppmärksamma året då samma kommunism föll.

Vi har precis vinkat farväl till ett 2018 då SVT och andra kulturinstitutioner kramat precis allt som gått ur 1968-nostalgin kring denna tids socialistiskt influerade uppror. Förhoppningsvis förbereds nu något liknande för att uppmärksamma året då samma kommunism föll.

Jag tänker mig en tv-serie där huvudpersonerna skulle kunna gå med i Fria moderata studentförbundet och sända piratradio i protest mot det statliga radiomonopolet och sälja drinkar på Drottninggatan i protest mot alkoholmonopolet.

Eller i Moderata ungdomsförbundet som ville riva murarna och öppna gränserna, som slog sönder tv-apparater på torget eftersom ”det är fel att betala tv-licens” och med förlaga från de befriade kommunistländerna klippte hål i svenska flaggan för att visa att också här var det dags att vädra ut unken socialism och nationell självgodhet.

De skulle kunna skolka från gymnasiet för att hålla en kort appell på det 66:e måndagsmötet för Baltikums frihet – demonstrationer som pågick lite överallt i landet, bland annat i Karlskrona där jag råkar vara uppvuxen.

Eller gå på bio och se Robin Williams i ”Döda poeters sällskap” mana unga studenter att vara sanna mot sig själva, utforska själsliga värden och gå sin egen väg i livet.

Hädiska tankar som att narkotika borde vara legalt, att skatt är att jämföra med stöld och att homosexuella borde få gifta sig.

Vill vi göra det riktigt roligt skulle huvudpersonerna kunna gå med i Frihetsfronten och bevista talarkvällarna på S:t Eriksgatan. Som på kvällen övergick i nattklubben Tritnaha, klubben som hade öppet långt efter klockan tre, då laglydiga etablissemang var tvungna att bomma igen trots att det fanns efterfrågan på längre festkvällar. Så småningom fick Tritnaha politikerna att ge vika och utöka öppettiderna till klockan fem.

Där kan de diskutera nyliberalism, anarkokapitalism och Ayn Rand under affischer med citat som Frédéric Bastiats ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad” och för första gången konfronteras med hädiska tankar som att narkotika borde vara legalt, att skatt är att jämföra med stöld och att homosexuella borde få gifta sig.

Författaren Per Hagman kan skriva manus, han var med.

För de flesta var förstås tiden kring 1989 inte särskilt politisk. Mycket av samtidens poäng var att kultur, ekonomi och samhällsliv inte nödvändigtvis behövde vara politiskt. Mitt och mina vänners liberala engagemang var på så vis en ironisk paradox, men så var det också en tid med hög tolerans för ironier.

Men bortom ironi och romantisk nostalgi förblir 1989 viktigt och värt att uppmärksamma. Tiden var inte utan sina naiva förhoppningar, som det många läste som Francis Fukuyamas prognos om liberalismens slutgiltiga seger. När reformer som då var drömmar blivit vardag finns också anledning att kritiskt utvärdera dem, särskilt om man är anhängare till grundtanken – det gäller alltifrån konstruktionerna som valts för att skapa valfrihet inom offentlig verksamhet, till hur EU har utvecklats sedan Sverige blev medlem.

Framför allt skulle världen behöva ett nytt 1989.

Många anser att vi väsentligen lever i den värld som föddes av 1980-talets liberala tankar och reformer – det gäller både optimistiska anhängare av framsteg och globalisering, och missnöjda kritiker som är snara att skylla miljöproblem, växande välståndsskillnader och ekonomisk kris och stagnation på ”nyliberalismen”. Vad de missar är att 2000-talet innebar radikala brott med liberala tankar och reformer och att detta ligger bakom många av de negativa effekter vi lever med. Övervakning och gränskontroller stärktes med kriget mot terrorismen, keynesianismen gjorde comeback med de ekonomiska stimulanserna till billiga lån och bostadsköp, och budgetbalans ersattes av nya välfärdslöften.

Framför allt skulle världen behöva ett nytt 1989. Ett år då folk reser sig mot sina förtryckare och diktaturer rämnar. Ett år då vi börjar riva murar och gränshinder i stället för att bygga nya. Ett år som flödar av radikala tankar på mer frihet för människor att bestämma över sina egna liv och nya förhoppningar om vilket samhälle det kan bygga.