Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ekonomerna bryr sig visst om miljön, men inte till varje pris

Vanliga ekonomer ligger bakom många fungerande miljöåtgärder.
Vanliga ekonomer ligger bakom många fungerande miljöåtgärder. Foto: Henrik Montgomery/TT

Att hävda att alternativ ekonomi krävs för att rädda klimatet bygger på alternativa fakta.

Mycket av den miljöpolitik som faktiskt fungerar kommer från ekonomer. Det gäller inte minst tanken att sätta ett pris på utsläpp, som bland annat lanserades av Erik Dahmen 1967. Till detta kommer betonandet av institutioner som äganderätt och marknader, som i sig själva premierar långsiktigt ansvarstagande och ständiga försök att få ut mer och förbruka mindre. 

Att William Nordhaus nu belönats med ekonomipriset för sin forskning om klimatet är ytterligare bekräftelse på miljöengagemanget bland ekonomer. Boken "The climate casino" från 2013 belyser problemen vi nu står inför. Med fortsatta fossila utsläpp växer riskerna för irreparabel skada på vår planet; att polerna smälter och höjer vattennivån betydligt, att havsströmmar som golfströmmen avtar, att metan frigörs ur jorden och fortsatt uppvärmning blir självgående, att oceanerna försuras. Långt dessförinnan riskerar vi att få svåra värmeböljor, tilltagande extremväder och utrotade arter.

Nordhaus argumenterar pedagogiskt och påläst för varför åtgärder som koldioxidskatt, satsning på forskning och utveckling och investeringar i renare teknik är klok politik givet vad vi vet om klimathotet. Han är samtidigt välgörande kritisk mot överdrivna hotbilder och verkningslösa åtgärder. Ekonomiskt välstånd gör oss mindre sårbara för ohälsa och klimatförändringar, vilket förvånansvärt ofta ignoreras i prognoser. Likaså varnar han för gröna subventioner, som ofta är både ineffektiva och direkt kontraproduktiva.

Häromdagen landade FN:s klimatpanel i slutsatsen att det är möjligt att nå målet från Paris om max 1,5 graders uppvärmning. Nordhaus menar att det i en imperfekt värld kan bli tillräckligt tufft att begränsa uppvärmningen till 3 grader.

Kanske är det för sådana budskap som ekonomer inte ses med blida ögon bland klimat- och miljöengagerade. Det är förskräckande vanligt att döma ut tillväxt, kapitalism och marknadsekonomi och i stället drömma om någon sorts grön planekonomi. Som om inte alla betydande miljöframsteg – miljövård och naturreservat, renande av luft och vattendrag, minskade utsläpp av tungmetaller och svavel – väsentligen ägt rum i rika, demokratiska marknadsekonomier.

Tidigare i år fick en delrapport inom ramen för FN:s hållbarhetsarbete, skriven av sex finska forskare, stor och okritisk uppmärksamhet för att ha dömt ut marknadsekonomin.

Dessvärre har inte alternativet skärskådats. Under etiketten post-Keynesianism skissar forskarna på en drömtillvaro där pengarna aldrig tar slut eftersom staten alltid kan trycka nya, och där människor tack vare ett mål om full och meningsfull sysselsättning är lyckliga trots ett betydande bortfall i materiellt välstånd.

Det enda land som nämns som förebild i rapporten är talande nog diktaturens Kina, med växande utsläpp, stort beroende av kolkraftverk och censur av filmer om miljöförstöringen.

Bättre då att bygga vidare på västdemokratiernas framgångsrika miljöpolitik och ekonomernas rekommendationer. Visst behöver även de kritiseras och kompletteras. Inte minst borde senare års penningpolitiska excesser ifrågasättas också ur miljöperspektiv. De driver lånefinansierad konsumtion för konsumtionens skull, utan marknadsekonomins normala begränsningar. 

Ett alltför snävt fokus på marginalnyttan kan också leda tankarna fel, som vid slutsatsen att klimatåtgärder främst kan utföras billigt i andra länder. Dagens klimatsituation är inte så mycket en fråga om var det är effektivast att börja, som var det riskerar att sluta om vi inte gör vad vi kan.

Nordhaus påminner om ekonomins viktigaste bidrag till diskussionen, att allt har en alternativkostnad. De som avskyr marknader, materiellt välstånd och det urbaniserade industrisamhället har lätt att tala om uppoffringar som förväntas av andra.

Men precis som det vore oklokt att fortsätta som nu, med planeten som insats, vore det oklokt att slänga in merparten av vårt surt förvärvade välstånd i potten för att minska varje klimatrisk. Och att offra marknadsekonomins värdefulla institutioner vore direkt kontraproduktivt.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.