Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 10:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-i-folkhemmet-bestammer-alltid-pappan/

Ledare

Mattias Svensson: I folkhemmet bestämmer alltid pappan

Illustration: Magnus Bard

I socialistiska samhällen är alla jämlika och en del mer jämlika än andra, något som också gäller den återupplivade folkhemstanken.

Som om samtidens utveckling med såväl nationalister som socialister på frammarsch inte tillräckligt minde om 1930-talet, längtar nu även socialdemokrater dit. Socialdemokratiska Tidens chefredaktör Payam Moula efterlyser på Expressen Kultur (7/2) en återgång till svunna tiders folkhemsgemenskap, och i sociala medier att liberalismen ska ”utrotas”.

Av någon anledning är det alltid de som avser att styra den som pratar högst om gemenskap.

Budskapet är konsekvent. Tidsandan som födde folkhemmet var antiliberal. Socialdemokratiska intellektuella som Alva och Gunnar Myrdal var mer bekymrade över falnande rester av liberalism och individualism än av samtidens växande kommunism och nationalsocialism. När Per-Albin Hansson lanserade folkhemstanken i riksdagen så kompletterade han med att det ändå måste innehålla ”ett visst mått av frihet”, exemplifierat med myndighetstolerans för restaurangdans. Då protesterade borgerliga ledamöter – mot budskapet att tillåta dans.

Payam Moulas folkhem låter jämlikt, men det är utformat med en pappa som bestämmer: Socialdemokraterna. Av någon anledning är det alltid de som avser att styra den som pratar högst om gemenskap.

Politiska gemenskaper bygger dessutom alltid på uteslutning av andra, vilket det tidiga folkhemsbygget tydligt illustrerade. Aldrig har det pratats så mycket om mindervärdiga och icke-önskvärda. Minoriteter och egensinne tolererades inte, det gjorde däremot extrema åtgärder som tvångssteriliseringar.

Att till och med radiosändningar med populärmusik sågs som ett hot mot nationen är talande för folkhemmets snarstuckna inskränkthet.

Att till och med radiosändningar med populärmusik sågs som ett hot mot nationen är talande för folkhemmets snarstuckna inskränkthet.

Över- och underordningen var dessutom kännbar också för vanligt folk. De må ha ansetts vara jämlika med varandra, men de styrdes av en bättre vetande överhet i stort och smått. Som Hasse Alfredson uttryckte det i sketchen ”Gamle man” från 1964: ”I en förtjusande modern miljö, designad utav samtidens främsta arkitekter, har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mig. Fast i olika skåp.”

Så blir det lätt när folk ska behandlas som jämlikar av ett välvilligt styre snarare än att tillerkännas stor och lika frihet av en stat som är underställd sina medborgare.

Det var detta som folk fick nog av i slutet av 1980-talet, vilket ledde till liberaliseringar av allt från tv-utbudet till välfärdssektorn. Samt till att vi på 1990-talet gick från ett trögt Televerk som tog månader på sig att installera en fast telefon till mobilutveckling och it-boom.

Ändå är antiliberalismen också i våra dagar ett populärt budskap. Frågan är om det beror på för mycket liberalism, eller på alltför lite. De flesta liberala reformerna är decenniegamla och har inte fortsatt, andra har uteblivit med exempelvis växande bostadskö på den reglerade hyresmarknaden som resultat.

Att i dagens debattklimat säga att liberaliseringar behövs och att staten borde banta för att få fart på samhället är som att berätta för en soffpotatis att hen borde börja motionera. Det är inget budskap man blir populär av, och allt mindre så ju större behovet blir. Någon måste ändå säga det.