Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-24 18:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-med-formynderi-fordomar-och-alarmism-ville-makarna-myrdal-bekampa-liberalismen/

Ledare

Mattias Svensson: Med förmynderi, fördomar och alarmism ville makarna Myrdal bekämpa liberalismen

Det tog aldrig slut på svenskar, vilket Alva och Gunnar Myrdal varnade för på 1930-talet. Men det var själva varningen som var viktig och gav gehör för deras politiska program. Foto: Claudio Bresciani/TT

Alva och Gunnar Myrdal ville med sin bok ”Kris i befolkningsfrågan” bygga en bred politisk koalition mot en utpekad fiende – liberalismen. I dag används greppen från 1930- och 1940-talet igen.

Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934 är ett på många sätt intressant tidsdokument. I en tid dominerad av nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland och av Stalins Sovjetunionen, var bokens utpekade ideologiska fiende deras raka motpol – liberalismen. Genom att paret Myrdal, som själva var socialdemokrater, kom att appellera till ett brett politiskt spektrum från konservativa till socialister ger deras verk än i dag en bild av vilka ingredienser en sådan antiliberal koalition kan tänkas innehålla.

Den första punkten är en öppen inbjudan till alla som ansåg sig veta bättre hur människor borde leva. Alva och Gunnar Myrdal var inbitna paternalister, som själva såg alla möjliga skäl för staten att överpröva människors egna beslut både i ekonomin och i privatsfären. Deras mantra var: ”Dåliga vanor måste vridas rätt. De oförståndiga upplysas. De ansvarslösa väckas.”

Hur långtgående deras paternalism var kan illustreras av att de ville legalisera aborter – men inte för att låta kvinnan bestämma själv. Besluten om abort skulle ”läggas under samhällelig kontroll” och läkare eller experter skulle kunna besluta att friska gifta kvinnor med få barn och på en viss inkomstnivå skulle förbjudas att genomgå abort, även om de så önskade. Även tillgången till preventivmedel skulle kontrolleras av staten. Alla skulle underställas målet att ”rätt” sorts människor skaffade fler barn – och andra färre, helst inga alls, vilket bland annat ett utbyggt program för tvångssteriliseringar skulle se till. Kvinnors livmödrar och reproduktiva kapacitet skulle helt enkelt stå under ”samhällelig kontroll” på samma sätt och av samma skäl som andra produktionsfaktorer.

Hur långtgående deras paternalism var kan illustreras av att de ville legalisera aborter – men inte för att låta kvinnan bestämma själv. Besluten om abort skulle ”läggas under samhällelig kontroll”.

Den antiliberala strategin låg inte främst i specifika förslag, utan i deras formulering av uppdraget. Socialpolitikens ”viktigaste uppgift” sades vara att organisera och styra den nationella konsumtionen efter andra linjer än människor skulle ha valt själva på fria marknader. En öppen invit till alla som av en mängd olika anledningar önskar ”korrigera” människors val – vilket kunde ena socialister, sociala ingenjörer och konservativa. Liberalismen är den enda ideologi som i sin utgångspunkt värnar individens frihet och egna val på fria marknader, och blir därför en gemensam fiende.

Nästa komponent var alarmismen. Alva och Gunnar Myrdal valde ”befolkningsfrågan” – svenskarna ansågs föda för få barn och riskera att bli allt färre. Framför allt valde de att utgå ifrån de absolut värsta scenarier som tänkas kunde. Frågan gällde ”om vårt folk över huvud taget ska leva”. Svenskarna överlevde som bekant. Den befolkningsminskning som makarna Myrdal förespeglade, och kring vilken det på 1930- och 1940-talet rådde bred politisk enighet, var aldrig i närheten av att inträffa. Invånarantalet ökade varje år både före och efter att boken kommit ut.

Det är svårt att gentemot den som förtvivlar inför ett specifikt problem, verkligt eller inbillat, försvara det fria samhällets spretande pluralism och latenta kreativitet.

Alarmismen var viktigare än sakfrågan. Som Yvonne Hirdman konstaterar i sin Myrdalkritiska bok ”Att lägga livet till rätta” var syftet bakom den maximalt förstärkta hotbilden att Gunnar Myrdal ville ”forma en verklighetsuppfattning som var så oemotståndlig att det politiska program som den implicerade, måste följas av alla, oavsett politisk tillhörighet”.

Alva och Gunnar Myrdal trodde ideologiskt på att ökad statlig planering och kontroll var vägen till effektiv produktion och högre välstånd, liksom till ett ”bättre människomaterial”. Alarmismen leder tankar och lösningsförslag åt detta håll – det är svårt att inför den som förtvivlar inför ett specifikt problem, verkligt eller inbillat, försvara det fria samhällets spretande pluralism och latenta kreativitet. Inför överskuggande hot premieras lydnad, mobilisering och inordning. Tvivel och ifrågasättande blir skambelagt eftersom dyrbar tid går förlorad. Det blir också lättare att göra avkall på frihet och självbestämmande – särskilt andras.

Ett tredje grepp som makarna Myrdal använde var att göra förutsägelser, snarare än att argumentera för egna uppfattningar. De kunde därmed ogenerat exploatera och underblåsa fördomar och främlingshat när det gynnade deras politiska agenda, samtidigt som de svor sig fria från att själva omfatta dem.

Medan Myrdals för egen del slog fast att de ”hata uppriktigt alla slags nationella skrankor” så förutsäger de att invandring kommer att leda till att andra, den svenska arbetarklassen, kommer att betrakta invandrarna som ”mindervärdigt folkmaterial”.

För att öka de konservativas acceptans för bostadspolitiska regleringar nämner de exempelvis att ”homosexuella handlingar befrämjas av trångboddheten” och att vuxna barn ”drivs till caféer och dansbanor”.

Och medan Myrdals för egen del slog fast att de ”hata uppriktigt alla slags nationella skrankor” så förutsäger de att invandring kommer att leda till att andra, den svenska arbetarklassen, kommer att betrakta invandrarna som ”mindervärdigt folkmaterial” och anse att de kommer till vårt land som en ”nationell fara”.

Det var förstås hyckleri i den högre skolan. I de flesta fall skulle experter med alla medel korrigera uppfattningar som makarna Myrdal ansåg felaktiga. Inför främlingsfientligheten var det i stället de själva och expertisen som skulle böja sig. När det passade var också fördomar och rasism allierade i kampen. Som alltså stod mot liberalismen.

Även vår tid präglas av en antiliberal trend, eller kanske snarare flera. Att en vänster som drömmer om ”grön planekonomi” lockas av klimatfrågans värsta scenarier, och att politiskt naiva akademiker som övertygats om sådana scenarier lockas av tankar på miljödiktatur, är kanske inget att förvånas över. Kanske inte heller att se makarna Myrdals grepp i invandringsfrågan återanvändas av en invandringskritisk höger med opinionsbildare som i just denna fråga gärna gör sig till språkrör för andra (återigen arbetarklass eller ”vanligt folk”). Förmynderi och moralpanik tycks också vara på modet igen. Mycket har hänt som är annorlunda nu än på 1930- och 1940-talet, men makarna Myrdals antiliberala grepp är sig förvånansvärt lika.