Det kan vara oerhört fel att ta betalt. Om jag exempelvis hjälper en vän att flytta och sedan presenterar en faktura med en rimlig timersättning, så skulle de flesta anse att jag begått en omoralisk och förolämpande handling.

Det handlar inte om att det skulle vara fel att ta betalt för att bära kartonger och möbler. Professionella flyttfirmor gör just det, och det är en helt legitim affärsrörelse. Det handlar om att det finns en ofta outtalad men stark norm att pengar inte hör hemma i vissa sammanhang, som när man gör vänner en tjänst.

Ingen liberal frimarknadsvän vill göra alla mänskliga mellanhavanden till ekonomiska transaktioner.

Exemplet kan illustrera att ingen liberal frimarknadsvän vill göra alla mänskliga mellanhavanden till ekonomiska transaktioner. Då skulle stora värden gå förlorade.

Men tvärtemot vad marxister och en viss sorts konservativa ofta tror finns det ingen ödesbunden utveckling mot att mer och mer görs till föremål för ekonomiska transaktioner.

Tvärtom. Resonemangsäktenskap som ingåtts med ett stort inslag av ekonomiskt kalkylerande var sannolikt vanligare i samhällen och epoker med betydligt mindre inslag av kapitalism och marknad – köpandet och säljandet av offentliga ämbeten likaså. Friheten är större sedan marknadsinslagen på dessa områden försvunnit.

Visst har kapitalistiska perioder inneburit att moraliska tabun brutits mot ekonomiska transaktioner. När livförsäkringen introducerades ansåg kritiker att det var omoraliskt att på detta sätt spekulera i sin och andras död. Anhängarna menade att försäkringen var ett sätt att skydda efterlevande och därmed sörja för andra. De hade rätt.

När livförsäkringen introducerades ansåg kritiker att det var omoraliskt att på detta sätt spekulera i sin och andras död.

Politiken har stundtals behövts för att sätta gränser. Som när den liberale brittiske parlamentarikern Samuel Plimsoll (1824–1898) rent bokstavligen drog en linje mot spekulation i andras död, så kallade ”coffin ships” där redarna kunde håva in rejäl försäkringsersättning om överbelastade fartyg sjönk och annars god vinst på den myckna lasten. Det brittiska parlamentet beslutade 1875 på Plimsolls initiativ att samtliga lastfartyg skulle måla en linje som aldrig fick ligga under vattenytan. Än i dag pryds fartyg världen över av denna klart markerade linje för maximal lastkapacitet.

Alla samhällen brottas med att dra gränser för när marknadsmässiga uppgörelser är legitima eller inte. Vid stora risker för omedvetna parter lämpar sig lagstiftning, i många fall är det bättre att låta normer dra gränser och inte sällan öppnas nya möjligheter av att marknadstransaktioner både tillåts och accepteras. De exakta gränserna omförhandlas ständigt som en del av fria samhällens omistliga dynamik.