Vänsterpartiet vädrar morgonluft. Det märktes när jag diskuterade deras utkast till nytt partiprogram under Socialistiskt Forum häromveckan. De kan som inget annat parti blicka mot Storbritannien och Jeremy Corbyns digra programförslag om skattechocker på ägande och företagande tänkta att finansiera vidlyftiga löften om löneökningar, bostadsbyggande och offentliga fonder. Eller med tillförsikt följa radikala kandidater i de amerikanska Demokraternas primärval och det växande antal ungdomar som etiketterar sig som socialister.

Vänstern är på gott humör – och den närmare anledningen är intressant. Vänsterpartiets förra partiprogram är från 2004, en tid då globaliseringen spreds över världen och nya marknader öppnades både i nya länder och på nya områden. Då var vänstern dyster.

Nu, 2019, möter vänstern inte längre en liberalt sinnad motståndare med ambitionen att riva murar och knyta människor samman i handelsband över världen i strävan mot en bättre framtid. Den nya tidens motståndare är snarare auktoritär och främlingsfientlig. Det gör vänstern gladare.

För trots allt tal om antirasism, jämlikhet och miljöhänsyn så är Vänsterpartiet primärt ett parti för att avskaffa kapitalismen. Krisar den liberala ekonomin är de glada, även om reaktionärer hotar övriga värden. En höger som är alltmer besatt av identitetspolitik låter nämligen vänstern prata ekonomi.

De ena menar att deras tid äntligen kommit, de andra vill tillbaka till tiden som svunnit. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna drömmer om att återskapa minnen från förr, som vore Moder Svea en livmoder att krypa in i. Vänsterpartiet anser tvärtom att det är dags att kapa banden med historien och ta det där sista steget till det socialistiska samhället.

Men nu! Nu är det dags att avskaffa kapitalismen för att kunna bygga det socialistiska lyckoriket. Den här gången kommer det att fungera.

Ironin är att försöken att återskapa Åkessons minnen av en svunnen idyll verkligen vore en radikal brytning med mycket som format det moderna Sverige, medan Vänsterpartiets dröm om det socialistiska uppbrottet bara känns allt för bekant från historien.

Marx och alla hans tidigare efterföljare hade bara taskig tajmning. Kapitalismen skulle under hundra år göra tillvaron ännu bättre för så många fler, Hanna Cederin (V) inledde lördagens diskussion med en lovsång till de unikt goda villkor som kapitalismen skapat – färre fattiga, fler möjligheter för kvinnor, och koriander till fredagstacosen. Men nu! Nu är det dags att avskaffa den för att kunna bygga det socialistiska lyckoriket. Den här gången kommer det att fungera.

Problemen är välkända. Varenda gång vänstern (eller någon annan) börjar sätta priser utifrån vad de tycker att saker ”borde” kosta så uppstår antingen överskott och resursslöseri eller brist och köer. Varenda gång någon lanserar ambitionen att planera ekonomin innebär det beslut i blindo på central nivå, dit varje fråga om brister och fördelning oundvikligen stiger.

I Vänsterpartiets nuvarande förslag låter ansatsen decentraliserad, öppen och demokratisk. Det gemensamma förvaltandet av egendom ska kunna ske i kooperativ och varierande andra former – så länge det ersätter och slutligen helt tränger ut vinstdrivna företag och privat ägande.

Människor kommer därmed att tryckas på förvaltnings- och medbestämmandeuppdrag för att Vänsterpartiet vill det, inte för att de själva valt det. Redan i dag går det att driva verksamheter i sådana former för alla som vill. Men om vägar, energi och butiker ska förvaltas kooperativt eller av närdemokratiska församlingar riskerar livet efter jobbet att bli som ett enda långt möte i bostadsrättsföreningen.

Närförvaltningens demokratiska beslut lär dessutom stöta på patrull närhelst dess önskemål går emot centralt styrda ambitioner. De kommer inte att få sätta egna priser, anlita privata marknadsaktörer eller fatta investerings- och expansionsbeslut. Också den självförvaltande egenmakten blir en chimär utan marknadsekonomin.

Ambitionen att lova mer kommer alltid att locka folk till socialismen. Men en stat som ger mer kommer också att ta mer. Ett socialistiskt styre kommer inte bara att ta människors pengar – det kommer också att ta deras tid och deras makt att bestämma själva över sitt liv.