Ett hundratal sprängningar hittills i år är dyster vittnesbörd om en växande hänsynslöshet hos grova brottslingar. Sprängningar riskerar i än högre grad än skjutningar att drabba människor i allmänhet, som då en förbipasserande student i Lund tidigare i år blev svårt skadad av en detonation.

Rättssamhällets mobilisering behöver skalas upp. Det är välkommet att polisen i syd tillsätter en kommission för att få klarhet i sprängningarnas orsaker och syften, som vi på grund av låg uppklarningsprocent i dagsläget har för dålig insikt i.

Pålitlighet och permanent polisnärvaro är avgörande för att fler vågar vittna.

Vissa straffsatser kan behöva justeras upp för att bättre spegla den råhet, cynism och systematik som ligger bakom sprängningarna, precis som härom året med handgranater. Att bedöma olagligt innehav av stora mängder sprängmedel som en förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, även om man inte kan bevisa exakt till vad bomberna är tänkta att användas, bör övervägas.

Viktigare än tuffhetsposerande utspel och skärpta straff är dock att arbeta med människor i de mest brottsutsatta områdena. Som Peter Esiasson noterar i sin aktuella bok ”Förorten” har majoriteten här högt förtroende för polisen. Det förtroendet får inte svikas. Pålitlighet och permanent polisnärvaro är avgörande för att fler vågar vittna. Mobiliseringen mot organiserad brottslighet i Södertälje under 2010-talets början är en god förlaga.

Då måste annat prioriteras bort, inte minst bland polisens och rättssamhällets uppgifter. Poliser som sätts att jaga rökare, tiggare eller jägare – eller att kontrollera resehandlingar vid våra gränser och tillstånd för att dansa på lokal – är poliser som inte kan sättas in mot gängbrottslighet, stöldligor eller ungdomsrån. Politiker i alla läger har ett stort ansvar att inte bidra till laginflation, och helst gallra bland moral-, tillstånds- och bagatellbrott. En stat som förväntas göra allt är sämre på att utföra det viktigaste.