Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 04:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-tillvaxt-ar-en-forutsattning-for-att-radda-klimatet/

Ledare

Mattias Svensson: Tillväxt är en förutsättning för att rädda klimatet

Allt mer mat odlas på allt mindre jordbruksmark. Foto: Hans Blossey/Imagebroker/REX

Miljöskatter och restriktioner kan förvisso vara klok politik, men den är kostsam. En omställning som går via dynamiskt förbilligande är bättre.

I södra Afghanistan blomstrar sedan flera år vallmoodlingar tack vare konstbevattning. Det är förvisso en ironi att den militära invasionen av landet också innebar att opium och heroin från Afghanistan invaderade USA och Europa. Dessutom är det föga hållbart att pumpa upp grundvatten för att göra öknen fruktbar. Men det intressanta är att dessa odlingar är möjliga tack vare sin energikälla: billiga solpaneler.

Just på grund av att verksamheten är olaglig och sker i otillgänglig terräng illustrerar den hur snabbt en förnybar och ren energikälla kan spridas över planeten, bara den är billig nog. Många som förespråkar en snabb omställning till koldioxidsnåla energikällor och andra resoluta åtgärder för ett bättre klimat underskattar denna effekt och hur nödvändig den är för att kunna åstadkomma en global förändring.

Även om man inser att dessa förändringar är nödvändiga för att undvika framtida klimatförstöring, så kommer kostsamma eller tvingande åtgärder att gå långsamt och knappast spridas av sig själva.

Alla andra slags förändringar måste trugas och tryckas på folk. Man kan ta fram hur avancerade planer som helst på högsta politiska nivå för vilka utsläppsminskningar länder bör åta sig att göra. Är de kostsamma så kommer både beslutsfattare och befolkningen att helt eller delvis försöka undvika dem. Även om man inser att dessa förändringar är nödvändiga för att undvika framtida klimatförstöring, så kommer kostsamma eller tvingande åtgärder att gå långsamt och knappast spridas av sig själva.

Slutsatsen borde vara enkel: Ju fler innovationer och tekniska genombrott som kan göra nya sätt att producera varor och energi billigare, desto bättre för den som menar att en snabb omställning av produktionen är nödvändig av klimatskäl.

Kan vi verkligen få det materiellt bättre genom allt billigare produkter utan att det ökar utsläppen eller minskar resurstillgången? undrar skeptikern med all rätt. Alltmer tyder faktiskt på det. Sedan omkring 1970 har västländer radikalt minskat de flesta föroreningar av luft och hav – svavel, tungmetaller, freoner, oljespill – trots att länderna samtidigt blivit allt rikare.

Det är helt fel tid för miljöengagerade att vara antikapitalister.

Nu minskar även resursförbrukningen, konstaterar Andrew McAfee i sin bok ”More from less”. Sedan några år in på 2000-talet använder den amerikanska ekonomin mindre av metaller som aluminium, stål och koppar, och mindre papper och timmer. På en radikalt mindre åkerareal, där det går åt mindre vatten, gödsel och bekämpningsmedel, odlas mer grödor än någonsin tidigare. Plastanvändningen ökar fortfarande, men i långsammare takt. Utsläppen av växthusgaser och energianvändningen ökar också något, men sedan 1980-talet inte alls i takt med den ekonomiska tillväxten. Samma trend kan konstateras i Europa.

Denna minskning sker alltså trots att vi blir materiellt rikare och konsumerar mer.

Ja, den sker tack vare detta. Samma kapitalism och tekniska utveckling som låter oss konsumera mer och leva bättre, innebär samtidigt att företag ständigt tävlar om att använda mindre resurser för att producera vad vi vill ha, för att sänka sina kostnader och öka sin försäljning. Nu är den processen så långt gången att vi totalt sett behöver allt mindre material och resurser för att tillgodose våra behov, något som inte minst drivits av digitaliseringen. Vad som på 1990-talet krävde en mängd olika tekniska prylar – klockradio, walkman, kamera, räknemaskin, mobiltelefon, hemdator, filmkamera, bandinspelning – ryms nu i telefonen vi har i fickan.

Den klimatvänliga tillväxten är allt annat än en saga. Även om den behöver hjälp av klimatengagerade människor och pris på växthusgasutsläpp, så är den givet utvecklingen på senare år en alltmer sannolik framtid.

Särskilt om man beaktar en annan av Andrew McAfees poänger. Minskningen av utsläpp och resursanvändning har, med ett halvt undantag, inte åstadkommits av miljöaktivisternas favoritlösningar – minskad konsumtion, återvinning, restriktioner och återvändande till landsbygden.

Få lockas av att minska sin konsumtion eller lämna städerna, och tur är väl det eftersom det moderna livet på landet kräver mer snarare än mindre resurser jämfört med stadslivet, där fler delar på kommunikationer och ledningar. Återvinning är ofta en god idé, men den lägre efterfrågan på resurser gäller både återvunna och nyutvunna material.

De må vara fysiskt begränsade, men människors förmåga att utveckla nya sätt att tillgodogöra sig resurser är inte lika begränsad.

Restriktioner är inte sällan katastrofala, särskilt när de ingår i stora planer. Larmen om den så kallade ”överbefolkningen” ledde på 1970-talet till den kinesiska ettbarnspolitiken, med tvångsaborter och extrem intimkontroll samt demografisk obalans i decennier framöver. Den halva och lyckade restriktion som prövats i främst demokratier är att via lagstiftning och prissättning minska utsläppen.

Ändliga resurser är däremot inget större bekymmer. Sedan Romklubben 1972 listade kända reserver av en mängd vitala naturresurser och försökte beräkna när de obönhörligen skulle vara slut, har de i stället vuxit. De må vara fysiskt begränsade, men människors förmåga att utveckla nya sätt att tillgodogöra sig resurser är inte lika begränsad.

Generöst räknat fungerar alltså en halv av miljörörelsens fyra tänkta lösningar. Här pratar vi sagor. Ingen bör förstås tvingas eller uppmuntras politiskt att konsumera mer – konstlat låga räntor och andra statliga stimulanser i detta syfte är ekonomiskt, socialt och ekologiskt ohållbara. Alla bör själva få välja om de vill bo i en stad eller på landet. Återvinning och utsläppsrestriktioner är viktigt.

Men faktum kvarstår: det är dynamiska och innovativa ekonomier som för närvarande driver utvecklingen mot minskad resursförbrukning och lägre utsläpp.

Om det räcker för att minska växthusgasutsläppen tillräckligt mycket för att nå de ambitiösa klimatmålen från Paris är förstås osäkert, men lösningen är i så fall mer av det som visat sig fungera. Det är helt fel tid för miljöengagerade att vara antikapitalister.