Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-vi-borde-fa-panik-av-tanken-att-maskinerna-inte-kommer-att-radda-oss/

Ledare

Mattias Svensson: Vi borde få panik av tanken att maskinerna inte kommer att rädda oss

Dominansen av anonyma och institutionella ägare dödar dynamiken i ekonomin. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Grå kapitalism, en övertro på planering och en växande regleringsbörda är på väg att kväva hoppet om en bättre framtid.

Man väntar sig inte att i en tung bok från Yale University Press läsa att det nu är dags att få panik. Sådan retorik brukar vi förknippa med unga aktivister som Greta Thunberg, inte med seriösa ekonomer och finansaktörer. Det är dock slutsatsen i Fredrik Erixon och Björn Weigels bok ”The innovation illusion”.

Anledningen till att Erixon och Weigel är bekymrade är dock inte den vanliga: De är inte rädda för att maskinerna tar över, utan för att de inte gör det.

Ta den globala uppvärmningen. Den kan undvikas på två sätt. Antingen behöver vi fördyra, ransonera och förbjuda mycket av sådant vi värdesätter, vilket få är särskilt lockade av – eller så hittar vi renare sätt att producera energi och välstånd. Det senare kräver en mycket snabb och bred teknikutveckling.

De är inte rädda för att maskinerna tar över, utan för att de inte gör det.

Vi sägs förvisso stå inför stora tekniska genombrott med artificiell intelligens, robotar och nanoteknik – många har farhågor om vad de kommer att innebära, andra räknar kallt med att de löser framtida problem, båda läger utifrån en gemensam premiss om en närmast ödesbunden och hisnande snabb utveckling.

De glömmer ekonomi och samhälle. För att snabbt sprida ny teknik behövs entreprenörer, massiva investeringar och en dynamisk ekonomi, påpekar Erixon och Weigel – och vi har sedan decennier allt mindre av alla tre.

De stora tekniksprång som tagits har historiskt drivits av egensinniga entreprenörer som liksom riskvilliga investerare haft visionen att pröva något helt nytt, som sedermera skamlöst lånats och spridits till helt andra sektorer i en dynamisk ekonomi. Ägarna har i stor utsträckning varit enskilda personer som haft kontroll nog att styra företaget enligt personliga önskemål. Ibland har det gått bra, ibland inte, men det är precis sådant spretande experimenterande som driver utvecklingen framåt.

Ägandet är numera ofta institutionaliserat och anonymt.

Så är det inte i dag. En grånande kapitalism, företagens managementkultur och alltmer komplexa regleringar bidrar tvärtom till minskade investeringar och produktivitet.

Ägandet är numera ofta institutionaliserat och anonymt. Stora företag ägs av kapitalförvaltare på jakt efter förutsägbar avkastning åt en befolkning där stora årskullar inträtt i eller är på väg mot pensionsåldern. När många aktörer äger små andelar i stora företag försvårar det för starka ägare att välja en egen väg.

Förvaltarna söker dessutom en rutinartad och riskfri verksamhet med trygg och förutsägbar avkastning, ägandet är sparande mer än investering. Åldrande pensionssparare och institutionella ägare har också intresse av att tömma företagen på pengar nu för att garantera avkastning, vilket innebär att mindre investeras för framtid och tillväxt.

Sådan grå kapitalism stärker organisationsmänniskor och byråkratisering inom företagen. Dessa högkompetenta administratörer arbetar extremt hårt, men hyser en övertro på sin egen expertis och på möjligheten att planera verksamheten för förutsägbar och jämn avkastning. De är inga entreprenörer och kan möjligen driva effektivisering av befintlig verksamhet, men fattar sällan beslut om att pröva nya och okända tekniker.

En växande regleringsbyråkrati fylls av människor som tänker på liknande sätt som företagens organisationsmänniskor, att smarta människor kan kontrollera den aggregerade ekonomin enligt kända formler för förutsägbara resultat.

Globala företag har genom specialisering kunnat producera effektivare och vi har alla blivit rikare genom billigare konsumentprodukter. Men storföretagen har som konsekvens också blivit nischade inom fält de behärskar väl. De blir därmed mindre intresserade av att helt skifta till nya produktionssätt, och mer av att försvara och krama ut vad som går av den verksamhet de behärskar. De försöker hindra konkurrenter genom såväl produktutformning som lobbying för skyddande lagar.

En växande regleringsbyråkrati fylls av människor som tänker på liknande sätt som företagens organisationsmänniskor, att smarta människor kan kontrollera den aggregerade ekonomin enligt kända formler för förutsägbara resultat. Avreglerade marknader var väsentligen ett 1980- och 1990-talsfenomen. Sedan länge blir ekonomiska verksamheter alltmer reglerade.

Bristen på mod, ambitioner, experimenterande och fantasi är det verkliga hotet mot vår framtid, och sådana egenskaper kommer bäst till sin rätt under fri konkurrens.

Det stora problemet är växande komplexitet, godtycke och osäkerhet. Den mest förödande effekten är att det blir säkrast att avstå från nya innovationer och nya sätt att arbeta om man inte ens vet om det kommer att vara tillåtet. Numera är ”compliance officer” det hetaste jobbet i USA enligt Wall Street Journal och 75 000 sådana har adderats på tio år och deras löner har ökat med 20 procent på fem år. Deras funktion är att se till att den växande regelbördan efterföljs, och för dem finns bara nackdelar med att godkänna något nytt och oprövat.

Bristen på mod, ambitioner, experimenterande och fantasi är det verkliga hotet mot vår framtid, och sådana egenskaper kommer bäst till sin rätt under fri konkurrens. Fortsatt stagnation är inte nödvändig, menar Erixon och Weigel. Politiska reformer kan bryta länken mellan grått kapital och företagsägande och öka konkurrensen ordentligt. Lika viktigt är att uppmuntra en kultur av oliktänkande och excentricitet. Uppfinnare och entreprenörer avviker ofta från normen och experiment är nödvändiga för framsteg. Konformism är däremot en säker väg till stagnation. Det är dessutom rätt tråkigt, och grått.