Hälsomedvetna försöker ofta undvika skräpmat. Kanske hade de mått bättre om de undvikit skräpstudier.

Hit hör de allra flesta studier rörande kostråd, i alla fall enligt forskaren John Ioannidis (New Scientist 10/7). Ioannidis konstaterade förra året att av de runt miljonen studier som gjorts på kostområdet, så är det kanske ett hundratal som är stora, randomiserade och på andra sätt utformade så att de kan säga något vettigt.

Man kan svårligen äta sig till ett längre liv, möjligen till ett godare.

De flesta är det inte, och kan därför komma med rekommendationer som att hasselnötter, klementiner eller kaffe kan förlänga ens liv med flera år, medan bacon och ägg hotar att korta det väsentligt.

Det är förstås nonsens. Så varför genererar studierna sådana resultat, och varför får vi läsa om dem? Svaret på den första frågan är förväxlingsfaktorer. En skillnad i livslängd eller någon annan hälsoparameter mellan grupper som ätit olika kost tillskrivs felaktigt kosten, när den egentligen beror på något annat. Ett klassiskt exempel är att rödvin skulle vara hälsosamt, en slutsats som följer av att många rödvinsdrickare är socioekonomiskt väletablerade, och av det skälet tenderar att leva längre och friskare.

Att vi får läsa om resultaten beror dessutom på att forskarna är mer benägna att publicera resultaten när de hittar ett statistiskt samband än när de inte gör det. Därför matas vi med vetenskaplig smörja.

Många studier konstaterar att det behövs ”mer forskning”. Rörande mat skulle vi förmodligen må bättre av betydligt färre studier. Till dess är det hälsosamt att åtminstone ignorera slutsatser om att man kan leva längre beroende på enskilda kostinslag. Det är nämligen slutsatsen i det där fåtalet gedigna studier.

Varken undernäring eller ohämmat frosseri är förstås att rekommendera, men man kan svårligen äta sig till ett längre liv, möjligen till ett godare.