Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 20:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mattias-svensson-viljan-att-framsta-som-popular-gor-konservatismen-plagsamt-banal/

Ledare

Mattias Svensson: Viljan att framstå som populär gör konservatismen plågsamt banal

Johan Hakelius är dessvärre inte hyllad för sin färgstarka karaktär.
Johan Hakelius är dessvärre inte hyllad för sin färgstarka karaktär. Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Konservativa borde om några vara vaksamma mot att marschera alltför taktfast med tidsandan.

Konservatismen har alltid kunnat vara lite vad som helst, som det lätt blir med en ideologi byggd på en egenkomponerad blandning av magkänsla och eftertänksamhet. Mycket hänger på dess uttolkare, ofta intellektuella av en karaktär som sällan låter empiri stå i vägen för en god berättelse.

I sina bästa stunder är sådana konservativa sakpolitiskt oumbärliga. Som när Gilbert Keith Chesterton (1874–1936) på 1920-talet utifrån övertygelsen om människans inneboende värdighet, frihetens långa tradition och sin egen magkänsla motsatte sig rasbiologi och tvångssteriliseringar.

Mer än en konservativ opinionsbildare har tappat stöd i samma ögonblick som de valt att markera mot rasism och främlingsfientlighet eller på andra sätt vägrat bli tidsandans medlöpare.

Konservativa av detta slag har även adderat färg till samhällsdebatten med bildning, stilistik och egensinne. Jag tänker osökt på Johan Hakelius, som med sin formuleringskonst och yttre uppenbarelse likt en prålig påfågel adderat välbehövlig pluralism till ett Sverige som sagt sig bejaka olika utan att riktigt veta hur man gör.

Det är också på Johan Hakelius jag tänker när jag noterar kontrasten mot det som i dag presenteras som konservatism. Det är ju inte hans briljanta excentricitet som gör honom delad och hyllad, utan att han ekar de vanliga ”förbjudna” tankarna om samarbete med Sverigedemokraterna och att föga behöver göras åt klimat och pandemier.

Han är inte populär för sin introduktion till den österrikiska ekonomiska skolan. Då hade vi levt i ett bättre samhälle. Inte heller fäblessen för brittiska excentriker lockar, då hade vi levt i ett intressantare samhälle. Stödet till den terrormisstänkte Ahmed Yusuf, som fick sina tillgångar frysta av USA under de första åren av kriget mot terrorismen, är också bortglömt. Annars hade vi levt i ett mer humant samhälle med starkare betoning av rättsstaten.

Inga kan som konservativa framföra självklarheter som om de vore kontroversiella.

Ändå försöker andra konservativa intala sig själva att det skulle finnas en bred konservativ våg. Susanna Popova anför i en SvD-kolumn (5/3) Markus Uvells bok ”Bakslaget” som bevis. En majoritet av svenskarna har instämt i påståendet: ”När man genomför stora förändringar i samhället måste man se till att man inte förstör sådant som redan funkar bra.”

Ett svar på en så ledande fråga säger förstås inte något särskilt informativt alls. Visst undrar man mest vilka som svarat att de vill förstöra saker som fungerar bra? I Uvells bok framgår att fler svenskar ser sig som både liberaler och socialister än som konservativa, och de är nöjda med utvecklingen i frågor som jämställdhet, klimat och hbtq.

Vad som kan mätas är missnöje med social trygghet och brottslighet, samt med senare års flyktingmottagande. Det är detta snäva fokus som blivit populärt: Ett markant invandringsmotstånd och ett antal tillhörande föreställningar som fientlighet mot islam och muslimer. Till samma tänkande hör ofta en antiliberal trend där rättsstaten, individens frihet, maktdelning och pluralism ses som hinder för den politik man anser nödvändig, särskilt gentemot migranter och invandrade.

Alla vet ju att konservativa policyförslag på andra områden lockar som en Mattias Karlssonsk poesikväll på en sverigedemokratisk festival.

Konservatismen är bara populär när den ger uttryck för sådana uppfattningar. Allt fler självetiketterat konservativa uttolkar inte längre den egna magkänslan, utan menar sig tala för hela eller i alla fall det ”sanna” folkets vilja och känslor. Där den klassiska magkänslekonservatismen kan vara färgstark i sin egensinniga påfågelprakt, är den senare bara tillgjord i sina lånta fjädrar.

Alla vet ju att konservativa policyförslag på andra områden lockar som en Mattias Karlssonsk poesikväll på en sverigedemokratisk festival. Kristdemokraternas opinionsframgångar har förbytts i tapp när de betonat andra frågor än restriktiv flyktingpolitik och förbud mot muslimska böneutrop. Mer än en konservativ opinionsbildare har tappat stöd i samma ögonblick som de valt att markera mot rasism och främlingsfientlighet eller på andra sätt vägrat bli tidsandans medlöpare.

Ändå fortsätter charaderna som om det var konservatismen som blivit ”inne”. Ribban för att räknas som konservativ är närmast plågsamt banal. Inga kan som konservativa framföra självklarheter som om de vore kontroversiella, men i jakten på popularitet har detta grepp tilltagit. Så berättar exempelvis Susanna Popova i sin krönika att konservatismen bygger på insikten ”att vi, ibland, kommer att misslyckas hur väl vi än anstränger oss”. Nähä?!