Med jämna mellanrum sedan den allmänna värnpliktens avskaffande återlanseras tanken om en allmän medborgartjänst.

Det handlar uppenbarligen om en attraktiv tanke. Denna medborgartjänst har ansetts utgöra svaret på det mesta i krisväg: från skogsbränder och översvämningar till bristande it-säkerhet och terrorism. Att samma förslag skulle återlanseras (DN Debatt 13/1) som svaret även på nuvarande pandemi är därför inte särskilt överraskande.

Resonemangen börjar i en korrekt analys. Våra moderna samhällen är sårbara på en mängd olika områden. Det finns en stor vilja bland medborgarna att hjälpa till, men vi är inte alltid rustade för att ta den tillvara.

När vi mobiliserar och gör saker gemensamt – som Missing peoples skallgångskedjor eller det frivilligorganiserade flyktingmottagandet under hösten 2015 – bygger det också tillit och vänskapsband. Sådana engagemang ger människor funktioner i samhället och en utökad känsla av mening.

Varken i nuvarande pandemi, vid senare års skogsbränder eller vid systematiska it-attacker har bristerna bestått i en avsaknad av ungdomar som genomgått några månaders utbildning.

Tanken med medborgartjänst har sin förståeliga grund i viljan att introducera fler för sådana uppdrag inom civilsamhället, och därmed öka samhällets motståndskraft och förmåga att hantera kriser.

God vilja är dock inte samma sak som bra förslag.

Modellen är hämtad från den gamla värnplikten, som var en tvångslagstiftning med fängelse i straffskalan för den som vägrade tjänstgöra. Sådant tvång kan vara ett nödvändigt ont för att lösa specifika och genuint gemensamma uppdrag, som att bemanna ett starkt försvar. Det är betydligt mer betänkligt att använda samma tvång för att rekrytera vuxna medborgare till diverse allmänt hållna utbildningar och förberedande aktiviteter.

Det är heller inte uppenbart vilken nytta en sådan mobilisering av allmänna resurser skulle utgöra. I den mån uppgifterna som ska utföras inte kräver några särskilda förkunskaper eller färdigheter borde det vara möjligt att rekrytera de personer som behövs när behovet uppstår. Om det i stället krävs särskilda kompetenser är en kort allmän utbildning, ofta genomgången flera år tidigare, knappast tillräckligt.

Så är det med de flesta av de kriser som medborgartjänstmodellen sägs vara lösningen på. De kräver vanligen specialiserad utbildning, yrkeskunskap och påkostad och svårmanövrerad utrustning, precis som dagens militär. Varken i nuvarande pandemi, vid senare års skogsbränder eller vid systematiska it-attacker har bristerna bestått i en avsaknad av ungdomar som genomgått några månaders utbildning.

På marginalen kan man förstås alltid tänka sig att en sådan reserv kan vara behjälplig, men den kommer inte gratis. Den ska utbildas till stora kostnader, och dess insatser ska planeras av övriga myndigheter, sedan ska kunskaperna hållas aktuella och uppdaterade över tid och i nya situationer.

Att försöka kanalisera människors idealism via byråkratiska, offentliga strukturer är inte nödvändigtvis ett lyft ens för civilsamhället och dess förmåga att bidra vid kriser. Direkt stöd till de delar av civilsamhället som fyller sådana funktioner är förmodligen mer pricksäkert än ett allmänt pliktsystem.

En betydande del av de närmaste decenniernas ungdomskullar behövs dessutom av demografiska skäl redan för vårdens och skolans kommande behov, en hel del även som poliser. En obligatorisk utbildning i aldrig så goda syften skulle försena de ungas intåg på arbetsmarknaden, och därmed äventyra offentlig kärnverksamhet.

Den medborgartjänst som lanserats som lösningen på i stort sett allting, är i själva verket inte lösningen på någonting. Den är en skrivbordsprodukt, gödd mer av idealistisk nostalgi än motsvarande något verkligt behov.