Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/mellanosterns-tyranner-firar-nar-trump-deserterar/

Ledare

Mellanösterns tyranner firar när Trump deserterar

Kumpanerna Trump och Erdogan. Foto: AP

DN 9/10 2019. Trumps USA överger sina kurdiska vänner. Konsekvenserna sträcker sig långt utanför Syrien.

Stridsflyg är bra att ha till mycket. Men utan de syriska kurderna som allierat infanteri hade inte USA haft en chans att tvinga terrorrörelsen IS på knä.

När Donald Trump nu gett Turkiet klartecken att anfalla den kurdiska YPG-milisen i nordvästra Syrien är det inte bara ett svek i största allmänhet. Följderna riskerar att bli långtgående på många nivåer.

Det budskap Trump sänder till framtida allierade någonstans på jorden är: lita inte på USA.

Till att börja med är IS inte besegrat, trots att Trump påstått det länge. När YPG måste slåss för sin överlevnad mot den turkiska armén lär varken kampen mot terroristerna eller vaktandet av tusentals IS-fångar prioriteras. Syriens diktator Bashar al-Assad, liksom hans uppbackare i Ryssland och Iran, stärks dessutom när de amerikanska specialstyrkorna retirerar.

Det budskap Trump sänder till framtida allierade någonstans på jorden är: lita inte på USA. Amerikanerna har både samordnat insatsen, på marken och i luften, med YPG och utrustat dess soldater. Nu ska kurderna plötsligt klara sig på egen hand. Andra kommer att ta lärdom.

Och det gäller inte bara milisgrupper här och var. Vita huset har redan visat sitt förakt för Nato och andra allierade. Tullar mot traditionella vänner har motiverats med att nationella säkerhetsintressen står på spel. Vad ska Tyskland, Frankrike, Japan och Sydkorea tro? Även Israel ser nog vad som händer.

Ett land som Ukraina har nyss gjort erfarenheten att en amerikansk president kan villkora militärt stöd med att han får hjälp att misskreditera politiska motståndare på hemmaplan. Det skapar inte heller något vidare förtroende.

Trump lovade förvisso sina väljare att ta hem trupper från Afghanistan och andra ställen och att avgå som världspolis. Amerikanernas ledande globala roll har dock ingalunda vilat enbart på förmågan att föra krig och uttala militära hot.

Den relativt lilla styrkan elitsoldater i Syrien har dels samarbetat med YPG-milisen mot IS, dels stått i vägen för Turkiets erövrarambitioner. Kostnaden har varit låg. Men för att det ska fungera måste alla, vänner som fiender, veta att USA menar allvar. Därför har också flera tunga republikaner för en gångs skull varit hårda i sin kritik mot Trump.

Vad han nu åstadkommer är inte att göra USA ”great again”, utan tvärtom att förminska supermaktens betydelse. Den som ser chansen att bli stor är Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Hans oro för Syrien gällde aldrig inbördeskrigets offer eller IS terror, utan risken för att kurderna skulle skapa en autonom region längs gränsen. YPG är lierat med PKK-gerillan, som i decennier har slagits för varierande grader av självstyre i sydöstra Turkiet.

Erdogan tänker med militära medel upprätta en långsmal ”säker zon” tre mil in på syriskt territorium, som en buffert mot kurderna. Det ger politiska poänger hos nationalistiskt sinnade turkiska väljare, under förutsättning att armén inte fastnar i ett långvarigt blodbad.

Dessutom ser den turkiske ledaren en lösning på sitt problem med 3,6 miljoner flyktingar från Syrien. Om en stor del av dem flyttas till zonen kan en missnöjd opinion neutraliseras, och den syrienkurdiska befolkningen blandas ut med sunniter. EU, som inte vill släppa sitt flyktingavtal med Turkiet, verkar tyvärr mest vilja titta åt ett annat håll.

Trumps och Erdogans auktoritära böjelser gör dem i viss mån till naturliga partner. Priset är att Mellanöstern kan störtas ned i ett förvärrat kaos. Och hela den demokratiska världen förlorar på att USA överger sina vänner för att ägna sig åt navelskådning.