DN 8/10. Män faller inte främst när de bevisats skyldiga, utan när det passar deras omgivning. Det är lärdomen av det senaste årets debatt.
Brett Kavanaugh väljs in i USA:s högsta domstol. Det stod klart sent i lördags kväll. Han mötte motstånd visserligen, både i senaten och utanför där högljudda demonstranter gjorde vad de kunde för att störa ut sammanträdet. Men han klarade sig till sist, med 50 röster mot 48. Som domare sitter han på livstid.
Därmed har Republikanerna för en lång tid framöver säkrat en konservativ majoritet i landets högsta rättsliga instans, med stor makt också över politiken.
Brett Kavanaugh har gjort sig känd för att ha motsatt sig att en sittande president ska kunna utredas för brott, vilket gjort honom till Donald Trumps favorit. Han har också utmärkt sig genom att kalla preventivmedel för ”aborthjälpmedel”. Men det är inte bara det att han är politiskt kontroversiell. Han anklagas även för sexuella övergrepp av tre kvinnor.
Man kan inte vara mer säker på hans skuld eller oskuld än vad man kunnat med många andra av de män som sänts till schavotten under det år som gått sedan den första kvinnan skrev #metoo, jag också, i sociala medier.
Så varför klarade sig just Brett Kavanaugh? Varför möttes han med överseende i slutänden, och inte de andra? Kanske ringar detta in den främsta lärdomen av det senaste årets debatt, den som börjar och slutar i USA: Män faller inte främst när de bevisats skyldiga, utan när det passar deras omgivning.
En domare ska hålla sig sval, neutral. Det är det som skiljer juridiken från sociala mediers högafflande.
Allt började med filmproducenten Harvey Weinstein. En gång bland de största, men de senaste åren på dekis. Ned med honom bara!
Samtidigt är landets mäktigaste person, självaste presidenten, en man som skrutit om att han kan göra vad han vill med kvinnor, som sagt att om man är en sådan stjärna som han så kommer man undan med allt. Ja, nog kommer han undan med allt. Och när hans kandidat till Högsta domstolen är en man som anklagas för övergrepp, då ställer partiet upp.
Det är inte självklart att ens den skyldigaste förövare ska vara förevigt bannlyst. Människor sonar sina brott. Och även om offret, eller offren, kanske aldrig förlåter, så finns det inget som säger att gärningspersonerna aldrig ska få en andra chans av samhället i stort.
Problemet var därför inte bara det officiella vittnesmålet om att den nu grånade Kavanaugh i sin ungdom ska ha försökt våldta någon på en gymnasiefest. Det var minst lika mycket hans sätt att hantera saken. Det vittnar inte om gott omdöme och balans när en person vrålar "Jag gillar öl!" och avfärdar alla anklagelser om brott som försök till karaktärsmord. En domare ska hålla sig sval, neutral. Det är det som skiljer juridiken från sociala mediers högafflande.
Nog har #metoo åstadkommit förändring. Bara en sådan sak som att senaten alls intresserade sig för vad som hänt en tjej på en gymnasiefest, och att ingen tordes förringa hennes upplevelse, visar på detta.
Man kan nog därtill vara rätt säker på att exempelvis Bill Clintons ”affär” med den unga praktikanten Monica Lewinsky – som just Brett Kavanaugh pikant nog var med och utredde, i egenskap av jurist – hade tolkats annorlunda i dag än när det begav sig. På så vis lever vi nu i en annan tid.
Men kontentan av det gångna årets debatt illustreras nog ändå bäst av satirtecknaren Clayton Jones bild: på ena sidan tjejer och kvinnor som håller en skylt med påskriften ”#metoo”, på andra sidan åldrade slipsherrar som säger: ”So what?” – ”än sedan?”
