Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Minns politikern Olof Palme, inte symbolen

Föreställningen att skottet på Sveavägen för 20 år sedan var slutet på det svenska folkhemmet är en medialt tacksam kliché. Men den skymmer sikten för Olof Palmes politiska betydelse i dag.

Dramaturgins makt över tanken är stor. Mordet på Olof Palme på Sveavägen för 20 år sedan har kallats "skottet mot folkhemmet" och jämförts med såväl Gustav III:s som Karl XII: s förtidiga slut i politisk effekt. Att låta en statsmans dramatiska frånfälle få markera slutet på en epok är både pedagogiskt tacksamt och historiskt ödesmättat.

Men när det gäller Olof Palme är sådana prydliga paketinslagningar missvisande. Och även orättvisa. Mördaren, vem det än var, berövade oss en briljant och inspirerad politiker, men han eller hon förändrade inte Sveriges historia. Genom att göra Olof Palme till en diffus symbol för"svensk oskuld" och skimrande folkhemsnostalgi har den massmediala sikten skymts för den verkliga människan, politikern och tänkaren.

Visst har Sverige förändrats sedan Olof Palmes tid. Men trots tidsandans lappkast finns det också en betydande kontinuitet. Det handlar inte i första hand om socialdemokratisk politik eller någon "svensk modell", utan om ett samhälle som styrs av en lokal variant av protestantisk individualism: jämlikhetspatos, laglydighet och övertygelsen att staten är en god bundsförvant när det gäller att garantera medborgarna frihet och självständighet.

Dessa ideal - låt oss kalla dem för "folkhemmet" för enkelhetens skull - har stormats än från höger och än från vänster. Olof Palme tvingades, om än motvilligt, att ställa sig i spetsen för ett försök att rubba den svenska balansen i form av 70-talets löntagarfondsförslag. Men 1986, när han blev mördad, hade vindarna av ett annat slag börjat blåsa från Reagans USA och Thatchers Storbritannien.

När nu dammet lagt sig 20 år senare står folkhemmet kvar, om än något skamfilat och sargat. Och framför allt står det tydligt att det inte är utopiska visioner från höger eller vänster som hotar detta bygge, utan en global förändringsprocess som inte går att inordna i någon enkel politisk tankemodell.

De verkligt svåra frågorna handlar om hur en nationell politik ska sammanlänkas med en värld där gränserna blir allt mer porösa. Solidaritet med svenska byggarbetare eller polska rörmokare? Hur skapar man lika möjligheter i ett mångkulturellt samhälle? Vad händer med jämlikheten när en del av befolkningen lever på bidrag och en annan arbetar för högtryck i en konkurrensutsatt exportsektor? Hur ska konflikten mellan religiös fundamentalism och liberala värderingar hanteras?

Mördaren på Sveavägen har berövat oss möjligheten att få veta hur Olof Palme skulle ha tänkt inför dessa nya utmaningar. Många av hans insatser i svensk inrikespolitik under 60- och 70-talet är nu mest av historiskt intresse. Men Palme var först och främst en politiker och människa som var passionerat intresserad av världen och det globala perspektivet.

När han kom in i politiken visste han inte mycket om svensk arbetarrörelse. Under sina formativa ungdomsår hade han däremot skaffat sig en gedigen internationell kunskap. Han hade studerat och rest runt i USA och Mexiko, tillbringat tre månader i Ostasien och kommit i kontakt med Östeuropa genom sitt studentpolitiska arbete. Gunnar Fredriksson har sammanfattat grunderna i Olof Palmes världsbild som en blandning av "amerikansk new-dealpolitik, antikommunism baserad på upplevelser i Tjeckoslovakien efter kuppen 1948 och en antikolonial inställning som fördjupades under resan i Asien".

Vart denna utgångspunkt skulle ha fört honom i dag är svårt att säga. Men det är värt att reflektera över att den tidens arbetarrörelse vågade ta till sitt hjärta en akademiker ur högborgerlig bakgrund, provocerande opåverkad av jantelagen och med sannolikt större kunskaper om Indonesien än om Folkets hus-rörelsen.

I dag tycks varken den sortens utbud eller efterfrågan existera.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.