Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 20:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/nathan-shachar-leo-tolstoj-var-bordellkund-spelgalning-och-en-sant-feministisk-forfattare/

Ledare

Nathan Shachar: Leo Tolstoj var bordellkund, spelgalning och en sant feministisk författare

Leo Tolstojs verk ”Anna Karenina” filmatiserades 2017. Foto: Moviestore/REX

Om Leo Tolstoj verkat i dag hade hans böcker hamnat på samma metoobål som Woody Allens filmer. Det hade varit en stor förlust.

KOLUMNEN. Nathan Shachar är DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist på ledarsidan.

Rätta artikel

Furstinnan Maria Bolkonskaja har vackra ögon. Hon är god men inte vacker och hon vet om det. Unga mäns blickar söker sig andra mål. Hon har avskrivit romantiska drömmar och funnit sin livsuppgift i hjälp åt de fattiga och skötseln av sin tyranniske far. Men en dag kommer den svartlockige husaren Anatolij Kuragin på besök till det avsides godset. En rik arvtagerska skulle kunna rädda hans usla affärer. 

Anatolij är ett tomt huvud under en skimrande yta, men hans charmanta later rubbar Marias cirklar. Den nedkämpade längtan efter familj och kärlek flammar upp hos den ensamma. Ruset blir kort, tills hon stöter på den sköne kavaljeren i närgången kurtis med husets sällskapsdam. Hon återgår skamsen till sin avhållsamhet. Episoden är full av mening också för den som lever ljusår från den tidens ryska högadel, för den handlar om något alla varit med om: Det finns saker vi vill ha som vi aldrig kommer att få. Att skrota drömmar är svårare än att drömma.

Kapitlet speglar hela romanen ”Krig och fred”. Människorna är inte helgjutna, och det är deras plötsligt blottade svagheter som gör dem levande och trovärdiga. Ingen människa går jämnt upp, och även de största är gjorda av lera. Också i det mest vardagliga snuddar vi vid det allra högsta; vi prövas, sviker och triumferar varje dag.

Bordellkunden och spelgalningen Leo Tolstoj var ingen stor människa. Om vi på honom skulle tillämpa de metookriterier som anbefalls för nu levande syndare, skulle vi tvingas kasta hans böcker på bålet jämte Woody Allens filmer. Men med pennan i hand blev den tjurskallige egocentrikern en visman: sensibel och oändligt förstående redovisar han det trassel av motsägelser som är varje människa.

”Krig och fred” gick som följetong och kom ut i olika versioner. Under nära ett decennium bearbetade Tolstoj och hans hustru manus som smeder hamrar på ett stycke järn. Det finns saker som Dickens, Dostojevskij och Mark Twain gör bättre än Tolstoj. Men för mig förblir ”Krig och fred” romanen framför andra. Kanske för att jag upplevde den i tonåren, då jag inte hade mycket att jämföra med. Men underverket har upprepats under senare besök i denna kontinent till bok: dessa gamla ryssar, som till på köpet var påhittade, verkade ha skarpare konturer än några jag kunde urskilja hos mig själv.

Nära halva romanen är en krigsskildring, inklusive de omständiga och omdiskuterade historiefilosofiska resonemangen – oändligt tålamodsprövande för läsare som bara vill veta hur det går. För den som vet hur det går är Tolstojs historiekritik mindre enerverande. De berikar bilden av världshistoriens dittills största krig, det som kulminerade med Napoleons intåg i Moskva och slutade med tsarens intåg i Paris. Tolstoj har anklagats – senast i en fascinerande debattbok av Dominic Lieven – för att mystifiera krigets förlopp. Kritiken är sann men överdriven. Det viktigaste i Tolstojs krigsanalys är förnuftigt; han betonar slumpens och tillfälligheternas spel och ler åt de nationalistiska historikernas iver att tolka allt som sker i ljuset av fältherrarnas planer.

Författaren har lånat drag åt romanens sinsemellan mest olika figurer: Den otymplige drömmaren Pierre Bezuchov, nedsölad av råa utsvävningar men innerligt godhjärtad; och den högdragne pessimisten furst Andrej Bolkonskij, vars självdisciplin och integritet sånär gör honom till en övermänniska – flera år innan Nietzsche givit namn åt begreppet.

På gamla dagar tappade Tolstoj tyvärr sitt passionerade intresse för människor, och upphöjde den kristna fromheten till litteraturens rättesnöre.

Tolstoj var sannerligen ingen feminist i sitt leverne, men som författare var han det – om det är feminism att väga bägge könens gärningar på samma våg. ”Anna Karenina” är hans stora projekt i den vägen, men redan i ”Krig och fred” tar han sig an kvinnors saker, särskilt de som samtiden fann skandalösa. Unga Natasha Rostov är förlovad med den strame Bolkonskij. Hon förlorar dock sitt hjärta till den nyssnämnde skälmen Kuragin och vill rymma med honom. Deras planer röjs och inget svårartat sker, men sällskapslivets dom över Natasha är sträng. Tolstoj, med sällsam glöd, gör allt för att rentvå henne inför läsaren.

Om Shakespeares gåva – en av många – var att mana fram skuggor i det till synes ljusa, så var Tolstoj en mästare i att finna försonande ljus i ett till synes kompakt mörker. På gamla dagar tappade Tolstoj tyvärr sitt passionerade intresse för människor, och upphöjde den kristna fromheten till litteraturens rättesnöre. I samband med det greps han av en vildsint aversion mot Shakespeare, vilket utretts av George Orwell i en mästerlig essä. 

Det finns en annan skillnad mellan de bägge storheterna: Shakespeares figurer förekommer numera oftast påkrängda vår tids rekvisita, om det nu är Hamlet på moped eller Lady Macbeth i joggingskor. Som om allmängiltighet och tidlöshet endast kunde uppnås genom en klädernas och prylarnas Google translate. Men de stora romanerna kommer klåfingriga relativister inte åt. I ”Krig och fred” flämtar kristallkronornas ljus ännu i draget från de dansande. Snön yr och bjällrorna pinglar under nattliga slädpartier. Och människan, den gamla vanliga, blir med ens ny och spännande.