Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Nationalism är inget skydd mot finanskriser

New York den 15 september 2008.
New York den 15 september 2008. Foto: Mary Altaffer/AP

DN 16/9 2018. För tio år sedan gick Lehman Brothers i konkurs. Finanskrisen skulle ta lång tid att bli av med. Internationellt samarbete var nyckeln.

Om finanskriser gick att förutse exakt skulle de kunna undvikas. I verkligheten stökar en myriad faktorer till beräkningarna. Betrodda system fallerar, hybris och penninglystnad förblindar individer, centralbanker och politiker fattar fel beslut.

Alla ingredienserna fanns med när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kollapsade för precis tio år sedan. Härdsmältan som följde blev den värsta ekonomiska krisen i världen sedan 1930-talet.

Förhistorien var komplex. Ett behjärtansvärt politiskt mål i USA att låta fler köpa sin bostad ledde till att många tog lån de egentligen inte hade råd med. Smarta bankirer förpackade bostadslån och andra krediter i nya ”produkter” som såldes i vida världen. Till slut visste ingen var riskerna låg. När den amerikanska staten vägrade rädda Lehman föll dominobrickorna.

Det brukar sägas att generaler förbereder det senaste kriget igen, i stället för nästa. Finanskrishanterare gör detsamma.

De internationella kreditmarknaderna frös till is, börser rasade, orderböcker utplånades, konsumtionen ströps, miljoner blev arbetslösa. Sveriges bnp krympte 2009 med 5 procent.

Få gillar när bankerna tjänar stora pengar. Världen lärde sig att det är ännu sämre när de går omkull.

Krisen landade i knät på stater och regeringar. Finansinstitut nationaliserades, andra försågs med nytt kapital, centralbanker garanterade likviditeten och uppfann minusräntan. Akutvården ledde till stora statliga skuldberg och stimulanspolitik avlöstes av impopulära åtstramningar. Länder som Grekland höll på att gå under, euron var nära att kapsejsa.

Svensk tillväxt studsade tillbaka snabbt, men på andra ställen tog det lång tid innan ekonomin nådde nivån före krisen. Inflationen dröjde, trots att centralbankerna höll räntorna på botten och köpte statspapper en masse.

Stora risker och dåliga lån var startpunkten. Men den mjuka penningpolitik som blev nödvändig har nu på tio år ökat den globala skuldkvoten från 179 till 217 procent av bnp. Ett hemtamt bekymmer är de svenska hushållens bostadslån.

Det brukar sägas att generaler förbereder det senaste kriget igen, i stället för nästa. Finanskrishanterare gör detsamma. Åtskilligt har skruvats åt för att undvika en upprepning av det som hände 2008. Bankerna har fått betydligt stramare tyglar, regelbundna stresstester genomförs och euron har försetts med skyddsvallar.

Nya risker är dock redan synliga: skuggbanker som verkar utanför systemet, hög belåning i Kina, Turkiets och andra tillväxtländers dollarlån, Trumps handelskrig. Och andra faror återstår säkerligen att upptäcka.

En del hävdar att finanskrisen är källan till alla problem, att den utlöste det folkliga missnöje som skapade populismen, Trump och Brexit. Det är en sanning med modifikation.

Politisk radikalisering och polarisering i USA föddes snarare med Vietnamkriget. Bill Clinton ställdes inför riksrätt långt före finanskrisen, Barack Obama valdes om fyra år efter Lehmankraschen. I Frankrike gick Jean-Marie Le Pen till presidentvalets final redan 2002. Och säga vad man vill om Brexit, det brittiska EU-motståndet är av gammalt datum.

Globaliseringen är inte heller så färsk, eller robotiseringen av fabriker. Utvecklingen har skapat förlorare, samtidigt som den lyft stora delar av Asien ur fattigdom. Åtskilliga väljare i väst har känslan att livet inte har blivit bättre. Däremot har aktieägare som blev av med pengar i början av krisen därefter håvat in miljarder.

Vad finanskrisen gjorde var att stuka människors förtroende för det politiska och ekonomiska etablissemanget. Om experter och institutioner inte klarar att undvika elände, vad ska vi ha dem till? Flyktingkrisen 2015 spädde på tvivlen och försåg populister med lämpliga hackkycklingar.

Både marknadsekonomin och den liberala världsordningen har åkt på feta smällar det gångna decenniet. Samtidigt var internationellt samarbete en viktig del av medicinen mot finanskrisen. Nationalism och protektionism är inget vaccin mot nya sjukdomar, utan ett gift.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.