Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Nej, det blir nog ingen alliansregering

Bör hålla ihop, även om de inte får bilda regering tillsammans.
Bör hålla ihop, även om de inte får bilda regering tillsammans. Foto: Henrik Montgomery/TT

DN 2/10 2018. Det finns inga förutsättningar för en rödgrön regering. Och mycket små för en blå. Partierna måste börja förhålla sig till valresultatet.

VAL 2018

På tisdagen är det åter dags för Andreas Norlén att sätta sig ned med partiledarna. Strax därefter förväntas talmannen ge någon av dem uppgiften att testa stödet för en ny regering. 

Förra veckans statsministeromröstning visade att det rödgröna blocket inte har stöd i den nya riksdagen. I ljuset av det vore det rimligt om Norlén gav Ulf Kristersson uppgiften att undersöka möjligheterna att bilda en alliansregering.

En sådan ministär måste i så fall accepteras av Socialdemokraterna. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har på goda grunder varit tydliga med att de inte kan sitta i en regering som lutar sig mot Sverigedemokraterna.

Det är lätt att rada upp skäl till varför S bör släppa fram Alliansen. Stefan Löfven har lovat dyrt och heligt att han vill stänga ute SD från inflytande. Det gör han om han låter de borgerliga flytta in i Rosenbad. 

Dessutom skulle det visa att Socialdemokraterna menar allvar när de lovar att partiet förstår att det förlorat sin gamla dominanta ställning. S skulle framstå som mer ödmjukt. Det skulle göra det lättare för andra att släppa fram en socialdemokratisk statsminister i framtiden.

Ja, det är lätt att formulera argument för att S borde släppa fram Alliansen. Men, nej, chanserna är nära nog noll att Stefan Löfven faktiskt gör det.

Till det kan läggas att nästa regering kommer behöva genomföra tuffa politiska reformer. Och sannolikt hantera en lågkonjunktur. Vore det inte, rent partitaktiskt, lockande att lämpa över allt detta på Ulf Kristerssons bord?

Ja, det är lätt att formulera argument för att S borde släppa fram Alliansen. Men, nej, chanserna är nära nog noll att Stefan Löfven faktiskt gör det. 

Framför allt beror det på att Socialdemokraterna är ett utpräglat maktparti, vars valspråk Göran Persson träffsäkert formulerade timmarna efter det stod klart att S tappat nästan 10 procentenheter 1998: ”vi regerar vidare”.

Men det finns ytterligare en tungt vägande anledning: valresultatet. 

För trots att Stefan Löfven ständigt upprepar att blockpolitiken är fördummande är det den han använder för att motivera sitt grepp om makten. Om Alliansen blivit större hade han kanske gett blockpolitiken konstgjord andning i hopp om att borgerligheten skulle återgälda honom i framtiden om de rödgröna blev störst. 

Dessutom hade Kristersson inte behövt hjälp i precis varenda omröstning. 

Men med dagens mandatfördelning skulle det största partiet i det största blocket de facto bli stödparti till det mindre blocket. Utan egentliga förutsättningar att någonsin få tillbaka makten. 

Det finns ypperliga skäl till varför Vänsterpartiets inflytande över politiken ska minimeras. Men det görs genom uppgörelser i mitten, genom att blockpolitiken bryts.

Får Ulf Kristersson uppdraget att undersöka förutsättningarna för en alliansregering lär han därför behöva återkomma till talmannen med beskedet att några sådana inte finns. 

Med möjligheterna för en rödgrön respektive blå regering prövade och avfärdade är det i så fall dags för partierna att förhålla sig till valresultatet. 

De överenskommelser som då kommer att krävas för att få en regering på plats bör syfta till att ytterkanternas inflytande minimeras och att tyngdpunkten placeras i mitten. Det är inte synonymt med en S-ledd regering. Faktum är att om Stefan Löfven menar allvar med att SD inte ska ges inflytande vore det rimligt att avstå statsministerposten. 

Dessutom bör den borgerliga gemenskapen av liberaler och konservativa värnas – för att i framtiden kunna återta makten.

Det innebär att SD inte kan tillåtas att bli tungan på vågen. Därför bör Annie Lööf och Jan Björklund ge Ulf Kristersson underlag för att leverera ytterligare ett besked till talmannen: För en moderat minoritetsregering som lutar sig mot Jimmie Åkesson finns heller inga förutsättningar.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.