Under de senaste dagarna har DN rapporterat om hur det gick till när Sverige portade kinesiska Huawei från framtidens 5G-nät och vad som hände sedan. Sammanfattningsvis handlar det om att Post- och telestyrelsen, som fattade beslutet, lyssnade på Säkerhetspolisen, som menade att telekomjättens produkter kan skada Sveriges säkerhet.

I klartext innebär det att Huawei utmålas som en potentiell spionorganisation, vilket inte är taget ur luften. Kinas spionage mot Sverige har ökat och alla kinesiska medborgare och företag är enligt lag skyldiga att bistå landets underrättelsetjänst. Det betyder att regimen har betydande makt över Huawei och kinesiska företag fungerar som diktaturens förlängda arm.

Dessutom ger inte 5G-tekniken bara snabba uppkopplingar. Den har även kapacitet att ansluta maskiner, fabriker och sensorer till mobilnätet, vilket gör att det är extremt viktigt vem som kontrollerar näten. Och denna någon ska inte vara den kinesiska regimen.

Men att ett beslut är rätt är inte synonymt med att det är fritt från negativa konsekvenser. Det fick exempelvis Norge erfara 2010.

När regimkritikern Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris bröts de officiella förbindelserna mellan Norge och Kina, och handeln med bland annat norsk lax påverkades under en period, även om de ekonomiska bakslagen inte blev särskilt stora. Samma sak gällde Danmark i samband med att regeringen mötte Dalai Lama – och nu verkar det vara Sveriges tur.

Rikets säkerhet måste alltid sättas i första rummet.

Efter förra årets besked om Huawei hotade Kinas utrikesdepartement med hämndaktioner mot det svenska näringslivet i Kina. Konkret nämndes Ericsson, vars vd efter påtryckningar från en kinesisk myndighet snabbt tog kontakt med utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) för att antyda att de kunde komma att lämna Sverige om inte regeringen gav efter.

En annan person som nyligen ryckte ut till Huaweis försvar är Jacob Wallenberg, med omfattande affärsintressen i frågan. Dock ville han inte uttala sig om Säpos bedömning, utan menade att ”Det får stå för dem. Jag vill inte gå in och kommentera nationella säkerhetsfrågor”, vilket visar varför företagens intressen inte kan styra Sverige utrikes- och säkerhetspolitik.

Än viktigare än företagsledarnas metoder är därför hur regeringen agerar. 5G-näten är varken den första eller sista frågan där ekonomiska intressen ställs mot nationens säkerhet.

Under 2000-talet har kinesiska bolag investerat cirka 100 miljarder kronor i Sverige, främst inom sektorer som anses vara särskilt viktiga för den kinesiska staten, som informations- och kommunikationsteknologi. Framfarten hänger ihop med att Kina har lämnat ambitionen att bara vara en regional stormakt till att bli en global aktör, och ett sätt att vinna inflytande är just att köpa in sig i storföretag (DN Debatt 2/4-2020).

I många fall är det helt i sin ordning. I andra är det inte det.

Ryssland ska exempelvis inte sköta Gävle hamn. Kina inte den i Lysekil. Vilket betyder att Sverige sannolikt kommer att behöva säga nej fler gånger och beskeden kommer sällan att vara uppskattade av regimen, som då kanske kontaktar svenska företag och hotar med repressalier.

I så fall får det vara så. De som gör affärer i diktaturer vet vad de ger sig in på. Om de hamnar i situationer där de blir satta under press, med syftet att komma åt Sverige, är regeringens roll att inte lyssna med det ekonomiska örat.

Rikets säkerhet måste alltid sättas i första rummet.