Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Nu är du snart i kaklet, Kristersson

Foto: Anders Wiklund/TT

Det finns minst tre gångbara regeringsalternativ för en liberalare politik än dagens. I inget av dem måste Stefan Löfven vara statsminister.

Andreas Norlén är inte den ende talman som ställts inför knepiga lägen. En av hans företrädare, Hugo Hamilton, satt i maj 1925 i ett långt samtal med den svenska drottningen, Victoria. Det gällde försvaret, det tidiga 1900-talets ständiga politiska tvistefråga.

Det ena förslaget till lösning efter det andra gicks igenom och förkastades av Hamilton. Till sist undrade drottningen om man inte skulle kunna tänka sig en statskupp i stället. ”Ja, greven och jag talar ju nu i största förtroende.”

Demokratin är, och förblir, krånglig. Men det är i grunden det som är dess mening. Dess syfte är att göra konflikter hanterliga och (i bästa fall) produktiva, inte att eliminera dem. Det sistnämnda är vad kuppmakare och andra antidemokrater tror sig kunna åstadkomma. Men till sist brukar verkligheten bli betydligt krångligare för dem än för demokraterna.

Kan det vara till tröst och uppbyggelse för Ulf Kristersson? Det borde det.

När han på tisdagen knackade på hos talmannen var det för att rapportera att sonderingsuppdraget går som förväntat, det vill säga trögt. 

M-ledaren fortsätter sin långdistanssimning in i kaklet, men där kommer han med all säkerhet tvingas ge upp. Någon alliansregering blir det inte. Många, inklusive denna ledarsida, beklagar det. Men väljarna har sagt sitt. Och de gav inte allianspartierna ett tillräckligt starkt mandat. Så enkelt är det.

Å andra sidan har inte heller något av de andra givna regeringsalternativen fått tillräckligt starka mandat. Så krångligt är det.

Nu skulle många moderater och inte så få borgerliga opinionsbildare invända att det visst finns ett mandat för en alliansregering, förutsatt att man räknar in Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget. Och varför skulle man inte göra det? SD och M tycker ju lika i så många frågor.

Verkligen? Svenska Dagbladet har kartlagt hur Jimmie Åkessons parti har valt att rösta vid blockskiljande riksdagsvoteringar under den gångna mandatperioden. I 60 procent av dessa voteringar röstade SD med de rödgröna, i 24 procent med Alliansen. I 15 procent av voteringarna la SD-ledamöterna ner sina röster.

Sorken och räven gillar båda skog. Det betyder inte att ett partnerskap skulle fungera.

Att Åkesson lojalt skulle stötta en alliansregering utan att få något i gengäld är bara en förhoppning, och inte ens en from sådan. Men detta är inte huvudskälet till att denna ledarsida betraktar varje regering som passivt eller aktivt är beroende av Sverigedemokraterna som en omöjlighet. Det handlar i stället om oöverbryggbara skillnader i synen på människan, det svenska samhället, omvärlden och demokratin.

Sorken och räven gillar båda skog. Det betyder inte att ett partnerskap skulle fungera. Och låt oss här förtydliga: Det är inte naturgivet att det skulle bli Moderaterna som åt upp SD.

Nu kommer kanske Kristersson att föreslå en M- eller M+KD-regering, Jimmie  Åkessons favoritalternativ. Det skulle vara de sämsta av alla otänkbara alternativ. SD skulle ges en nyckelroll. Moderaterna skulle förlora sin liberala flank och limmas fast vid ett nationalreaktionärt block. Det vore illa för M, än värre för Sverige.

Så vilket av de återstående, teoretiskt tänkbara, regeringsalternativen, tycker då DN:s ledarredaktion är det bästa? Frågan är fel ställd. Alla alternativ är dåliga. Frågan är vilket som är minst dåligt. Det betyder: det alternativ som optimerar möjligheterna att driva liberal reformpolitik.

Det går i dag inte att slå fast med slägga vem som i slutänden bör bilda regering. Det primära är vilken sakpolitik man enas om. Men en sak är klar: Det finns minst tre gångbara alternativ för en liberalare politik än dagens: C+L, M+S eller S+C+L. I inget av dem måste Stefan Löfven vara statsminister.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.