Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/nu-bygger-den-osttyska-nostalgin-nya-murar/

Ledare

Nu bygger den östtyska nostalgin nya murar

Berlinmuren. Foto: TT

DN 3/10 2019. Allt fler östtyskar anser att yttrandefriheten var lika stor och skyddet mot statens godtyckte lika stort i DDR som i dagens enade Tyskland. Också det är ett symptom på populismens växande inflytande i Europa.

Den 3 oktober är den tyska enhetens dag, Tag der Deutschen Einheit. Då högtidlighålls minnet av den tyska återföreningen, formaliserad med ett avtal just denna dag 1990.

När överlyckliga tyskar, såväl från väst som från öst, 1989 dansade på Berlinmuren formulerade den tidigare västtyske kanslern Willy Brandt den utbredda känslan av att historien till sist bestämt sig för att slå in på rätt väg: Det som hör samman växer nu samman.

Vackert sagt, men inte sant. 30 år senare tycks det gamla DDR och det gamla Västtyskland snarare skiljas åt av en allt högre mental mur.

Inför firandet av enhetsdagen har tidningen Die Zeit låtit ett opinionsinstitut pejla östtyskarnas uppfattningar om utvecklingen efter återföreningen. ”Resultaten är på flera punkter oroande – för att uttrycka det försiktigt”, summerar tidningen.

Man kunde vänta sig att det i första hand var ekonomiskt missnöje som kom till uttryck i opinionsundersökningen. Men så enkelt är det inte. En majoritet av östtyskarna, om än knapp, uppger att deras förhoppningar i dessa avseenden infriats. Levnadsstandarden har stigit. Infrastrukturen har förbättrats. Utbudet av varor och tjänster har blivit väsentligt större.

I jakten på orsaker till det östtyska missmodet tvingas Die Zeit vända ut och in på en berömd diagnos ställd av Bill Clinton: ”It's not the economy, stupid”. Men om det inte är ekonomin, vad är det då? Die Zeits hypotes är att verkligheten och föreställningarna om verkligheten tenderar att kopplas loss från varandra. Bara känslan räknas.

Stasi? Angiveriet? Förhörscellerna i Hohenschönhausen? Dödszonen vid Berlinmuren? Borta med tidsvinden.

Drygt 40 procent av de tillfrågade i enkäten, fyra av tio, uppgav att yttrandefriheten i dagens Tyskland inte är större än den var i DDR, flera av dem ansåg att den var större i Honeckers folkrepublik. Och över hälften hävdade att risken att utsättas för godtycklig statlig maktutövning inte är mindre i den liberala demokratin Tyskland än i kommunistdiktaturen DDR; 36 procent tyckte att förhållandena var mer eller mindre likvärdiga. Hela 22 procent hävdade att medborgarna i dagens enade Tyskland befinner sig i ett sämre läge visavi staten än vad DDR-medborgarna gjorde.

Stasi? Angiveriet? Förhörscellerna i Hohenschönhausen? Dödszonen vid Berlinmuren? Borta med tidsvinden. Hur förstå det?

Sedan en tid tillbaka kan man på sajten Open Memory Box botanisera i hundratals timmar privat smalfilm från det gamla Östtyskland. Det är fascinerande att dyka ner i vardagen bakom muren: badsemestrar, barnkalas, badminton i det gröna, trädgårdspyssel, tältcamping, promenader med barnvagnen. Många av dessa filmsnuttar hade kunnat vara hämtade från det svenska folkhemmets 60- eller 70-tal.

Inte så få av oss har ett nostalgiskt förhållande till vårt eget förflutna; barndomens saftstunder i farmors trädgård, tonårens fester, den första tiden med egen familj, sommarsemestrarna. Vi minns det fina, glömmer det trista och svåra. Inget ont i det. Tvärtom.

Mer problematiskt blir det däremot om och när vi generaliserar vår nostalgi, gör oss själva till samhällsutvecklingens facit. Mitt liv var bättre förr, alltså var ”det” bättre förr. Och extremt problematiskt blir det när politiska rörelser instrumentaliserar detta felslut och gör den narcissistiska nostalgin till bärande politisk strategi. Det är vad populister av skilda kulörer runt om i Europa nu ägnar sig åt, olycksbådande framgångsrikt.

Så görs minnets smalfilmer till sanningen om det som var och nu ska återskapas. ”Vårt hem blir åter vad vi drömt”, som det heter i Sverigedemokraternas kampsång ”Varje liten del”. Vilken mardröm.