Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Nu finns tre möjliga statsministrar

Två ska bort.
Två ska bort. Foto: Adam Ihse/TT

DN 26/9 2018. Regeringsbildningen kommer att kräva kompromisser. Men uppgörelser i mitten har goda förutsättningar att föra Sverige framåt.

VAL 2018

Veckorna efter valet har varit varken värdiga eller konstruktiva. Väljarna levererade tydliga besked: blockpolitiken som vi känner den är död. Den rödgröna regeringen saknar mandat att regera vidare. 

Stefan Löfven borde naturligtvis ha lämnat in sin avskedsansökan. Att han inte gjorde det är bara ytterligare en illustration av Socialdemokraternas arrogans. 

Partierna borde ha enats om en talman och vilka normer som ska gälla vid framtida val. Men i stället för samtal karakteriserades processen av tjafs om praxis och om vem som skulle bjuda in vem till diskussioner. 

Det verkade som om politikerna ville krama ur ett sista uns käbbel ur den förra mandatperioden innan den nya tog vid.  

Men i och med att riksdagen på tisdagsmorgonen röstade bort Stefan Löfven börjar allvaret. En statsminister ska skakas fram. Partierna ska lära sig att regera Sverige i en tid där inget av de traditionella blocken kan forma egen majoritet och nya konfliktlinjer korsar det politiska landskapet. 

Vi ska inte ha några illusioner om att det kommer att gå snabbt och enkelt. Precis som Liberalernas Jan Björklund påpekat krävs tid för att hårda knutar ska kunna lösas upp och för att partierna ska kunna identifiera rimliga kompromisser. 

Men trots att vägen framåt kantas av frågetecken finns redan nu anledning att dra ett antal slutsatser.

För det första: Väljarna har gett Centern och Liberalerna en vågmästarroll. Annie Lööf och Jan Björklund har varit tydliga med att de inte tänker göra sig beroende av Sverigedemokraterna. 

Det innebär att Alliansen inte kan gå fram utan en uppgörelse med S. Det innebär också att C och L inte kan släppa fram en M-regering som lutar sig mot SD. 

Kring detta måste Liberalernas och Centerns ledare vara otvetydiga i överläggningarna med den nye talmannen, samt i kontakterna med Moderaterna.

För det andra: Det finns i praktiken tre tänkbara statsministerkandidater. Moderaternas och Socialdemokraternas storlek gör att Ulf Kristersson och Stefan Löfven är mest lämpade som regeringsbildare. Men Annie Lööfs position i mitten av det politiska landskapet gör att det inte kan uteslutas att hon skulle kunna tolereras av en riksdagsmajoritet.

Faktum är att det nuvarande parlamentariska läget påminner om det på 1920-talet. Då höll liberalen Carl Gustaf Ekman i taktpinnen, trots att hans parti endast samlade en bit över 10 procent av riksdagsmandaten. 

För det tredje: Statsministerposten har ett pris. Under valrörelsen lovade Ulf Kristersson att M ska köra ända in i kaklet både för makten och sin egen politik. Det är en ekvation som inte går ihop – vare sig för honom eller någon annan. De uppgörelser som krävs för att nå makten kommer tvärtom att innebära att regeringschefen till viss del får administrera någon annans politik. 

Faktum är att det Sverige i hög grad behöver är en kombination av flera olika partiers politik.

Kompromisser är inte enkla och beskrivs ofta som dåliga – en mellanmjölk som inte gör någon nöjd. 

Men faktum är att det Sverige i hög grad behöver är en kombination av flera olika partiers politik: uppluckrad arbetsrätt och satsningar på utbildning för att människor ska kunna ställa om; sänkta skatter på arbete, högre på kapital; bättre reglering av den privata välfärdsmarknaden, men inget vinstförbud.

Vägen till statsministerposten går genom den politiska mitten. Den har också goda förutsättningar att leda Sverige framåt.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.