Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 22:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/nu-maste-de-svenska-barnen-fa-hjalp-hem/

Ledare

Nu måste de svenska barnen få hjälp hem

I al-Hol sitter även småttingar fångna. Foto: Maya Alleruzzo

DN 13/9 2019. Livet i al-Hollägret har gått från fasansfullt till värre. Och snart kommer vintern. 

Vi har nu gått in i september månad, och det är dags att ännu en gång påminna om dem som ibland kallas ”IS-barnen”. Men de tillhör inte IS; de är barn som offrats av sina föräldrar för en terrorsekts skull. 

Dessa är knappast vad man skulle betrakta som lämpliga vårdnadshavare. Under flera år har de på heltid vigt sitt liv åt en kamp vars hela metod är skräck: dess medlemmar våldtar, torterar, slaktar, de förstör ovärderliga kulturarv.

Sedan det heliga landet, ”kalifatet”, rasat samman sitter de och deras barn nu instängda i helvetet på jorden. Tältlägret i syriska al-Hol är smutsigt och farligt, människor dör varje dag, av sjukdomar eller för att de mördas av andra fångar. Barnen hungrar och törstar, det finns inga mediciner. Om dagarna lider de av hettan, om nätterna av kylan.

Hundratals barn har redan dött, varav minst två svenska, uppger TV4:s utrikeskorrespondent, Terese Cristiansson. Andra har förlorat sina föräldrar. Fortfarande lever 70 000 människor i tältlägret, men hur länge till? FN:s nya rapport, som kom häromdagen, beskriver hur situationen har gått från fasansfull till sämre. 

Utredarna uppmanar Syrien att se till att ”humanitär hjälp når de utsatta” (Svenska Dagbladet 12/9), men det finns få skäl att tro att förhållandena kommer att förbättras. Och nu kommer snart vintern.

Detta öde kan man kanske tycka att IS-medlemmarna förtjänar – men småbarn? Nog finns det väl få saker som vore mer angelägna än att få hem dem som Sverige kan rädda – som Sverige har en skyldighet att rädda; nämligen de drygt 40 barn som är svenska medborgare. 

Så föreskriver ju också svensk lag att man ska göra med minderåriga som far illa, de ska skyddas från allt ont, inklusive när det onda är deras föräldrar. De måste tas om hand. Därtill kommer en moralisk skyldighet, inte mot Syriens diktatur, men väl gentemot det syriska folket, att åtminstone försöka hjälpa till litegrann i en ohållbar situation.

Ju äldre de här barnen blir, desto större är risken för att de ska radikaliseras och själva börja identifiera sig med IS mördarideologi.

IS-medlemmarna själva tycks varken ha självinsikt eller hysa någon som helst ånger. Terese Cristiansson beskriver hur de närmast ser sig som krigsoffer och anser att Sverige borde hjälpa dem på samma sätt som svenskar får hjälp när de råkat illa ut utomlands. I tidigare reportage av exempelvis Sveriges Radios Cecilia Uddén har framkommit att de ömsom framhåller västvärlden som djävulen, ömsom kräver att servas av den.

Detta lär de förstås även sina barn: det är inte vårt fel att du försmäktar i ett fångläger, utan de andras. Ju äldre de här barnen blir, desto större är risken för att de ska radikaliseras och själva börja identifiera sig med IS mördarideologi. Därför är det bråttom, och det blir bara mer bråttom för var dag. 

I alla andra akuta frågor brukar de politiska partierna vara snara med att visa på handlingskraft, närmast tävla med varandra om djärvast möjliga förslag. 

Om IS-terroristernas barn förblir det emellertid märkligt tyst. Förut hette det att sådana här saker tar tid. Men nu har det gått månader och åter månader utan att något förändrats. De enda som fått komma hem är de sju Skråmobarnen, efter att en av deras anhöriga förde en intensiv kampanj i medierna. 

Då måste man fråga sig varför Sverige nu fortfarande inget gör? Svaret är givetvis: För att det inte är opportunt. Så lite väger svenska barns liv och hälsa för makthavarna, när allt kommer omkring.