Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-17 22:54 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/nu-maste-den-riktiga-valmatchen-borja/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Nu måste den riktiga valmatchen börja

Illustration: Magnus Bard

DN 26/8 2018. Den klassiska matchen mellan S och M framstår inte längre som avgörande. Valrörelsens viktigaste match är en annan. Löfven och Kristersson borde inte låta Jimmie Åkesson vinna på walkover.

VAL 2018

Hittills har valrörelsen varit märkligt avslagen. Några kvittoskandaler. Ett par pliktskyldiga ”utspel”. Någon Twitterstorm i en fingerborg.

Oftast har det känts som att sitta på en fotbollsläktare och se spelarna förstrött värma upp, joxa med var sin boll, stretcha och jogga längs sidlinjen.

Partierna verkar utgå från att den verkliga matchen äger rum först efter valet den 9 september. Det är då, men först då, det under cup-artade former görs upp om vem eller vilka som får regeringsmakten. Det är först då man kan förvänta sig intrikata spelupplägg, brutala närkamper och fula filmningar, men kanske också öppnande  genomskärare. Och skulle allt ändå sluta oavgjort får väl det hela avgöras på straff, det vill säga genom nyval.

Som den erfarna politiska journalisten Margit Silberstein i veckan slog fast i en kolumn på DN:s ledarsida: ”... aldrig tidigare har det varit så höljt i dunkel vad en röstsedel ger för utdelning i politik eller vem som blir högsta hönset i Rosenbad”.

I Sverige har vi tidigare varit vana vid direktfinaler. Två "lag" med var sin lagkapten har stått mot varandra i valrörelserna: de röda (eller rödgröna) mot de blå. Utifrån denna dualistiska modell har valdramatiken och valdramaturgin skapats: En tuff tvekamp ända in i målmaskorna.

Så ser det inte längre ut. Lagen har blivit fler. Minst tre, kanske fyra, kanske fem... Och åtminstone ett av dem vill egentligen spela på en helt annan arena och med helt andra regler än de andra.

Blockpolitiken, den institutionaliserade kampen mellan socialdemokratin och borgerligheten, har speglat ett svenskt samhälle som på djupet definierats och strukturerats av produktiva konflikter: arbete och kapital, marknad och offentlig sektor, kollektiv och individ. De konflikterna är inte överspelade, men de har blivit mer komplexa och svårhanterliga. Den samtida verkligheten kan för många te sig alltmer kaotisk, alltmer främmande.

Sverigedemokraterna har om inte fötts så i alla fall götts av sådana känslor och upplevelser. Det är därför partiet i grunden är ointresserat av de politiska sakfrågor som tidigare givit energi åt matcherna mellan det röda och det blå laget. Jimmie Åkesson har inte ägnat sitt liv åt ett i åratal pariastämplat källarparti därför att han drömt om att få putsa på socialförsäkringarna eller korta vårdköer. Han vill tvinga fram ett helt annat politiskt regelverk: spel mot bara ett mål, alla i samma lag, ett samhälle byggt på exkluderande nationell gemenskap.

Socialdemokraterna och Moderaterna är så rädda för att det egna laget ska falla isär att de knappt vågar sig över mittlinjen.

Den tidigare moderata ministern Sten Tolgfors formulerade nyligen detta på ett  klargörande sätt i en artikel i Svenska Dagbladet (15/8 2018): 

"När höger-vänster-skalan och blockpolitiken nu på allvar utmanas, så utmanas de av ett parti som tar spjärn mot denna liberal-demokratiska konsensus. Oavsett om SD:s ideologi kallas socialkonservatism, auktoritär nationalism eller högerpopulism så avfärdas de värden den liberala demokratin bygger på som politisk korrekthet, 'PK'. De som verkar inom den liberala demokratins ramar kallas 'etablissemang' och i kontrast till den liberala demokratins inkluderande syn på människor så ägnar sig partiet åt att spjälka upp svenskhet i medborgarskap och nationstillhörighet."

Det är Sverigedemokraternas särart som drivit fram klimatförändringarna i svensk politik: Dessa märkliga väderomslag, från vårens och försommarens hotfulla svarta moln, åskmuller och stormbyar (debatterna kring migration, integration, gängkriminalitet) till den onaturliga klibbiga stiltjen under valrörelsens första veckor.

Vi befinner oss nu i ett läge då inget av de tre stora partierna tycks vilja respektive våga agera offensivt  om och när de trots allt tvingas ut på planen. Försiktigt bollrullande är i stället modellen. 

Sverigedemokraterna har i valrörelsen försökt tona fram som mjuka, pastellfärgade och försonliga. Taktiken tycks vara att stänga matchen, bevaka guldläget i opinionen och från en styrkeposition dra långsiktig nytta av det kaos partiet tror och hoppas ska bli valets primära resultat.

Socialdemokraterna och Moderaterna är å sin sida så rädda för att det egna laget ska falla isär att de knappt vågar sig över mittlinjen. Löfven mot Kristersson? Varken de själva eller väljarna tycks för tillfället brinna av passion inför den matchen. 

Men vad värre är, varken Socialdemokraterna eller Moderaterna verkar överdrivet intresserade av valets andra, verkigt viktiga och helt avgörande match, den där de har en gemensam och farlig motståndare: den liberala demokratins fiender. Åkesson kan vinna på walkover. Outhärdligt.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.