Britterna har precis röstat i ett absurt val som ingen ville ha. Landet skulle ha lämnat EU för länge sedan, men har nu ändå utsett ledamöter som kanske aldrig ska inta sina platser i Europaparlamentet.

Det enda mer bisarra var att Theresa May, hon som misslyckats med sitt kall att leverera Brexit, satt kvar som premiärminister trots att hon saknade stöd i både sitt parti och parlamentet. På fredagen gjorde hon äntligen slut på eländet genom att meddela sin avgång som Toryledare den 7 juni.

En del tycker synd om Theresa May. Hon fick bara lankor på given. Det egna partiet var hopplöst splittrat av hur folkomröstningen 2016 skulle tolkas, medan Labouroppositionen hade kapats av yttervänstern och inte såg något skäl att hjälpa premiärministern.

I ivern att välja Tories bästa före nationens satte hon båda i klistret.

Men May bidrog själv generöst till Brexitsoppan med sina misstag. Detta kommer att bli hennes eftermäle.

Hon läste det knappa utslaget i folkomröstningen som ett ovedersägligt nej till invandring och lovade ”ta tillbaka kontrollen” över gränserna. Storbritannien skulle lämna EU:s inre marknad, tullunionen och EU-domstolens tyranni. Hennes var den hårdaste av Brexitvarianter, trots att det knappast var vad folket bett om. ”Inget avtal är bättre än ett dåligt avtal”, sa hon. Och fort skulle det gå, den 29 mars 2019 skulle skilsmässan vara klar.

För att stärka sin majoritet i parlamentet och slippa bli fånge hos Tories rabiata EU-hatare utlyste hon nyval i juni 2017. Hon gjorde en bedrövlig kampanj och satt plötsligt som gisslan hos både Tories fanatiska falang och Nordirlands protestanter.

EU var aldrig roat av att låta britterna behålla godiset och rata det som inte passade. May tvingades ge vika på punkt efter punkt. Irlandsfrågan beseglade hennes öde. Det var omöjligt att förena hennes övriga löften med en fortsatt osynlig gräns på den gröna ön.

Parlamentet i London röstade ned Mays utträdesavtal tre gånger med förnedrande siffror. Men det gick inte att skapa majoritet för något annat heller.

Vilken premiärminister som helst hade stött på formidabla hinder. Öknamnet Maybot är dock ingen slump. Hon var med sitt tunnelseende synnerligen illa lämpad för att bända och jämka de olika viljorna i konstruktiv riktning. I ivern att välja Tories bästa före nationens satte hon båda i klistret.

Nu söker Tories alltså en ny trollkonstnär. Ett 20-tal hugade verkar tro sig ha gåvan. Parlamentsledamöterna ska sila fram två kandidater som partimedlemmarna får rösta om. Processen lär gynna en övertygad Brexitförespråkare. Och favorit är dessvärre Boris Johnson.

Karisma och charm har han. Populisten Johnson är också i total avsaknad av ansvarskänsla. Han var en usel utrikesminister och en skamlöst lögnaktig kapten för nejsidan i folkomröstningskampanjen. Nu lovar han att tubba EU:s övriga ledare till dramatiska eftergifter i utträdesavtalet. Det kommer inte att hända.

En Brexitman som premiärminister är heller ingen nyckel till det låsta läget i parlamentet. Underhuset har svårt att tvinga en regering till något utan att rösta igenom en misstroendeförklaring, och frågan är hur många Tories som skulle ta den risken. I så fall återstår Brexit utan avtal, trots dess kaotiska ekonomiska konsekvenser.

Logiskt vore en andra folkomröstning, men det blir svårt att ta sig dit och ingen vet hur den skulle sluta. Ty inte bara parlamentet är delat på längden och tvären.

May ägnade tre år åt en enda sak. Men Europa har nu knäckt ännu en konservativ premiärminister.