Stora ting sker ibland i det fördolda. När den amerikanska utrikesministern Dean Acheson landade i Paris den 7 maj 1950, för överläggningar med sina franska och brittiska kollegor, var världens blickar riktade mot situationen i Indokina.

Den franske ministern, Robert Schuman, väntades be USA om hjälp att försvara Frankrikes intressen i området mot det framväxande kommunistiska hotet. 

Samtidigt, rapporterade DN, slogs kommunister mot polis på Trafalgar Square.

Indokina kom senare att bli dramatiskt nog när de franska koloniala dödsryckningarna gick över i Vietnamkriget. Men ur dessa högspänningens dagar föddes också någonting annat: Två dagar senare, den 9 maj, offentliggjorde Schuman planerna på den så kallade kol- och stålunionen mellan Frankrike och Tyskland.

Projektet kom så småningom att växa och bli känt under namnet EU. Men redan från början fanns den kritik som ger kraftigt eko än i dag. Vad skulle denna överstatlighet innebära för ländernas självbestämmande? Var skulle de viktiga besluten fattas?

”Churchill pekade på riskerna att Englands levnadsstandard skulle sjunka genom medverkan i en kontinental pool”, rapporterade SvD den 20 maj 1950. Brexitdebatten har med andra ord följt det europeiska efterkrigsprojektet sedan födseln.

I dag är brexit bara ett av de bekymmer som EU har att tampas med. Det demokratiska underskottet har fått en ny betydelse när unionen för första gången har medlemmar vars regeringar utmanar rättsstaten och grundläggande demokratiska principer.

Coronautbrottet ledde inte till att medlemsländerna slöt sig samman i solidaritet, däremot slöt de till sina egna gränser och införde exportstopp till behövande grannar. Nu tornar dessutom en massiv kris upp sig; ”den djupaste ekonomiska recessionen någonsin”, enligt EU-kommissionen.

Ja, corona leder till stora ekonomiska påfrestningar, men tillsammans har länderna betydligt bättre förutsättningar att friskna till än på egen hand.

På fredagen diskuterades unionens nutid och framtid på ett webbsänt seminarium från Studieförbundet näringsliv och samhälle. Deltagarna, EU-ambassadör Lars Danielsson och DN:s ledarkolumnist Annika Ström Melin, gjorde inga försök att dölja problemen men gav också en tydlig motbild.

Ja, utvecklingen i Ungern och delvis Polen är mycket oroande, vilket senast slogs fast i en pessimistisk rapport från organisationen Freedom house. Men de demokratiska krafterna i EU är starkare. Ja, medlemsstater satte den fria marknaden ur spel vid pandemins början, men varuflödet fungerade ändå tämligen väl. Ja, corona leder till stora ekonomiska påfrestningar, men tillsammans har länderna betydligt bättre förutsättningar att friskna till än på egen hand.

De som i dag kritiserar EU har nog ändå svårt att föreställa sig ett Europa där unionen inte fanns. Protektionism skapar dåliga mervärden, i den inskränkta nationalismens spår följer misstro och konflikter. När vi tar EU för givet glömmer vi bort hur Europa sett ut i hundratals år.

Det är också unionen som ger mindre länder som Sverige en möjlighet att stå starkare i förhållande till makter som Ryssland, Kina och numera också USA.

EU är inte perfekt, långt därifrån. Det finns åtskilligt kvar att frustreras över och reformera. Men när de 70 åren efter Robert Schumans presskonferens ska summeras finns mycket i den positiva vågskålen. Fred, tillväxt och frihet är inte vilka värden som helst. Utan unionen skulle svenskarna vara fattigare, svagare och tråkigare. Så grattis EU – lagom till hundraårsdagen kanske britterna är med och firar igen.